Vill inflika lite med att jag äntligen har kommit på vad jag vill jobba med!

Tog bara typ 30 år!

Först känn ingen panik över att ni kanske inte har hittat drömjobbet, tro mig jag har stressat över detta i så många år nu och nu när poletten äntligen trillade ner så känner jag bara. Varför stressade jag? Det fanns hela tiden där framför mig och visa sig i olika situationer vad jag ska jobba med men jag såg det inte. Kanske just för att jag var stressad?

Jag ska fortfarande utbilda mig till förskollärare men sen ska jag vidare utbilda mig till special pedagog. Där jag ska hjälpa barn med olika diagnoser för att få rätt hjälp! Allas lika värde💖

Jag har ju dyslexi och aldrig fått rätt hjälp utan bara fått till mig att ”oj nej engelska B är svårt för dig med dyslexi, du kommer aldrig klara det!”

Bara för att du har dyslexi är du inte trög! Utan du behöver lära dig att tänka på ett sätt som funkar för dig även om det upplevs som krångligt för andra. Det är okej! Även att du behöver ta tid på dig.

Så jag ska utbilda mig för att kunna hjälpa andra! Samt vara förskollärare för jag behöver samla på mig mer kunskap om allt.

Jag känner mig glad just nu!
Även om jag är fullt medveten om att jag kommer gråta och vilja ge upp miljoner gånger nu när jag ska börja med engelskan. För så svårt är det för mig. Det som är skillnad idag är att jag 1. Vågar erkänna det högt för mig och andra (läraren). 2. Jag har lärt känna mig ännu bättre med hur jag ska lära mig och ta in saker. 3. Jag har en son nu och jag har fått ett nytt kämparglöd för honom ska jag vara den bästa förebilden. Visa honom att allt går oavsett diagnos.

Han som har fått förskoleplats!

Åh jag är så nervös, rädd och samtidigt dunderLEDSEN att mammaledigheten närmar sig sitt slut. Nästan så att man kan säga att verkligheten börjar nu? Nu blir det lämna och hämta på förskolan, jobb/studier. Herregud!

Det som gör mig ledsen är väl att jag känner att jag typ lämnar bort mitt ansvar över Vince till någon annan. Liksom för vadå? För att jag ska kanske studera till förskollärare för att ta hand om andras barn? DET GER MIG SJUK ÅNGEST OCKSÅ!

Sen är jag så nervös över att Vince kommer vara så ledsen när jag går, såna lämningar har jag sett så mycket via jobbet MEN jag vet också att de går över direkt men jag har svårt att se någon va så där bra som jag är mot mina förskolebarn
(haha så sjukt jag med dåligt självförtroende känner mig så otroligt trygg i det här)

Jag vet att Vince kommer få kompisar, utvecklas ännu mer och massa mer bus. Sen känner jag trygghet att Vince har sina två kusiner Melker och Einar där. Dem kommer ge pedagogerna gråa hår🙈😂

Sen känner jag mig redo att börja ”tjäna” mer pengar för att vara mammaledig blir man inte rik på 💰

Jag tror och hoppas Vince kommer tycka det är kul med allt förskolan kan erbjuda honom med vänner, bus och allt därtill såklart kommer han bli ledsen när vi går men tror också han inte kommer bry sig så speciellt mycket hela tiden.

Jag där emot kommer gå sönder varje gång. Vill ha denna verklighet, han och jag hela dagarna och vänta på att pappa kommer hem från jobbet.

Jag längtar tills dem släpper alla julfilmer! Men några finns det och jag har hunnit se tre st.

Ensam hemma 1 & 2 och denna film Snowglobe. Jag hittade den filmen av en slump förra året och den har redan blivit min favorit (en av alla mina favoritfilmer) den är sådär romantisk julfilm 🥰

Har ni sett någon julfilm än? Eller väntar ni lite till?