så fruktansvärt jävla fel

Två veckor har gått sedan jag ännu en gång blev inlagd på sjukhuset. Två veckor sedan jag återigen fick se mig slagen av anorexin. Två veckor. Egentligen är det inte många dagar. 14 stycken. Men det är ändå 14 dagar för mycket. 14 dagar jag hade kunnat spendera i frihet. 14 dagar jag hade kunnat skratta mig igenom. 14 dagar jag hade kunnat fylla med liv. 14 dagar som jag i stället har spenderat här. På sjukhuset. I Psykiatrins hus. Ingång 10. Runt mig ser jag kala väggar och personal som alla är vitklädda med visir. Allt är som vanligt. Som vanligt på sjukhuset. Eller ja, allt utom visiren då.

Det gör så ont att ta in att det är här jag är nu. Jag hatar det. Vill inte höra. Vill inte veta. Det är bara så fel. Eller kanske mest tungt. Och jobbigt. Jag har nog inget bättre ord för det. Det är som att jag känner allt men ändå inget. Vad vet jag inte. Utan det känns bara.... mycket. Sådär mycket att allt man kan tänka på är att det är jobbigt, jobbigt, jobbigt.

Anledningen till att jag lever idag. Älskade häst, för din skull ska jag bli frisk.

Jag vet inte om det värsta är att acceptera verkligheten. Om det är det som är som svårast att tänka på. Egentligen kanske det inte spelar någon större roll, men ont gör det i varje fall. För jag vill inte ta in det, jag vill inte se tillbaka på de senaste åren och landa i att det är mitt liv som har gått i kras. Det känns så långt bort, som att det inte kan vara mitt liv jag ser. Det kan inte stämma. Men det gör det ju och det är just det som känns. För att det är fel. Jag har missat så mycket under de senaste åren. Så mycket som jag aldrig kommer kunna få tillbaka. Tid som min anorexi tagit ifrån mig. Tid och för den delen liv.

Kanske är det också det här som känns så sorgligt. Att det blev såhär. Men jag vet inte, jag tror nog mest att det är tomt just nu. Och kanske är jag lite ledsen. Eller ganska så väldigt ledsen. Ledsen över att det nog egentligen varken känns sorligt eller hemskt att jag är här igen. Det bara är. Vardag. Som vilken dag som helst. Och jag tror att det är det som gör ont. Att det kanske är det som känns - det faktum att livet på sjukhus har blivit lika mycket vardag som det utanför. Kanske är jag också rädd. Rädd för att det för alltid ska förbli såhär. För att jag aldrig ska lära mig att leva igen. Rädd för att jag aldrig ska kunna ta mig fram på den vägen jag vet att jag till slut måste ta. Eller så är det bara jobbigt. Ni vet, sådär jobbigt, jobbigt, jobbigt som saker kan bli ibland.

Gillar

Kommentarer

Victoriaflyman
Victoriaflyman,
Jag tänker på dig Lina❤️Jag förstår att du har det så tufft som man bara kan ha det, men jag vet att du är en krigare! Jag förstår att det inte känns så nu, men jag vet att du kommer vinna över anorexin! Styrkekramar❤️❤️
nouw.com/victoriaflyman
Blackout
Blackout,