jag saknar livet

Tankar och känslor, Vardag

Dag 15 på avdelningen. Jag saknar livet utanför allt mer. Dagarna går, men tiden står still. Det är som att livet är på paus. Som att allt har stannat i samma stund som dörren till avdelningen gick i lås. Förutom den lilla detaljen att livet egentligen inte alls är på paus. Det fortsätter. Även när jag är här. Jag är bara inte med.

Jag tror inte att jag behöver säga så mycket. De flesta vet ändå att de senaste dagarna har varit tunga. Att jag inte alls mår bra. Samma lika idag. Jag saknar allt hemma. Mest av allt stallet. Jag saknar att få bestämma över mig själv. Att kunna gå på en ständigt upplåst toa utan någon tidsbegränsning att förhålla sig till. Jag saknar min familj och ett liv utan personal. Ett liv någon annanstans än bakom dessa dörrar.

Men nu är det som det är. Jag är här och det kan jag just nu inte göra någonting åt. Ingenting annat än att kämpa för att bli stabil nog att få komma hem så snart som möjligt igen. Och mitt i allt mörker finns det fortfarande små, små ljusglimtar som jag är tacksam över. Vissa större, andra mindre. Men alla betydelsefulla. Förutom personalen, som i de flesta fall är oerhört stöttande här, är jag tacksam över alla runt omkring mig. Jag är tacksam över den kärlek jag får och alla som fortsätter tror på mig även när jag faller. Men mest av allt är jag tacksam över Mulle.

Just att inte få åka ut till stallet och träffa Mulle, är bland det allra, allra tyngsta med att vara här. Jag saknar det så mycket. Mer än någonting annat. Men det är fint att veta att han finns där och väntar på mig när jag mår bättre. I helgen löste vi i alla fall ännu en gång så att Mulle fick komma hit till sjukhuset, samtidigt som jag fick lov att åka ner och träffa honom. 30 minuter ren och skär lycka! Det är stunder som denna som får mig att ändå fortsätta kämpa trots mörkret. För Mulle. För att få vara hos min bästa vän igen.

Gillar

Kommentarer