jag är inlagd igen

Anorexi, Tankar och känslor

Det gör ont att inse. Att acceptera och berätta. Kanske mest för att jag ville så mycket mer, för att jag ville klara det på egen hand. Och kanske även för att jag skäms över att det blev såhär igen. För ännu en gång tvingas jag sitta här på en tråkig plaststol och skriva att jag är inlagd. Jag tvingas sitta här och säga att jag föll. Att jag föll igen.

Runt mig finns den gröna väggen jag hatar, ett kalt rum och den hårda sjukhussängen jag vid det här laget har tröttnat på. På väggen ovanför har jag satt upp tjugo bilder på Mulle och där under ligger mina fyra nallar - en stor och tre små. Utanför är miljön steril och när jag tittar över min dörr ser jag en skylt med numret fyra. Precis som förut. Allt är identiskt - rummet, fotona, nallarna och de små plastkrumelurerna jag alltid tar fram när jag är stressad. Allt är där det ska vara. Dagboken står i den översta hyllan till vänster. Hörlurarna precis under och den korta telefonsladden i facket till höger. Enda skillnaden våningen. 2A som nu har blivit till 3A.

Jag vet helt ärligt inte vad jag ska skriva. Just nu känner jag allt och inget på samma gång. Vad jag känner vet jag inte. Utan det känns bara... mycket. Ni vet sådär mycket att allt man kan tänka på är att det är jobbigt, jobbigt, jobbigt. Så känns det just nu.

Mest tungt är det att vara tillbaka. Om det är värst vet jag inte. Kanske är det rädslan som tar priset. Rädslan och minnena jag omöjligt kan trycka bort när jag väl är här. Minnena från de senaste inläggningarna, de på BUP. Om de kan kallas traumatiska vet jag inte, men oavsett vad är de nog svåra att hantera ändå. Jag tror också att minnena kom som en chock när dagens inläggning började kännas på riktigt. Att de tog över mig och fick mig att rasa totalt. För jag trodde inte att spåren från BUP skulle sitta så hårt, att de skulle påverka mig så mycket som jag nu inser att de faktiskt gjort. Och därför blir jag rädd. Rädd för att samma sak trots allt ska kunna hända igen. Hur liten risken än är.

Men nu är jag i alla fall här. Oavsett hur läskigt det känns så är jag här. Mina bilder sitter på väggen och nallarna står i sängen. Ovanför huvudet ligger mina stressleksaker och bredvid dem min korta telefonladdare. Jag är här och jag lever. Och visst är det läskigt, det är fruktansvärt, men jag vet att de vill hjälpa och just därför ska jag försöka ta den hjälpen jag trots allt nu får. Hur svårt det än är ska jag ge det en chans, en ärlig chans. För långt därinne vet jag att jag vill bli frisk. Jag måste bara våga ta steget och hoppa.

Gillar

Kommentarer

Astrid - spontandansa ,

Det är inte ett nederlag att bli inlagd. Ibland är det de bästa alternativet. Ibland behöver man hjälp. Det är verkligen inget fel med det. Kämpa på!

spontandansa.blogspot.com
Mindcooler
Mindcooler,
tildablanksvard
tildablanksvard,

De är inget dåligt med att du blir inlagd så klandra dig inte för du får ju hjälp där, professionell hjälp, och du är så stark tusentals styrkekramar från mig till dig<3

nouw.com/tildablanksvard
Fridaengblom
Fridaengblom,

❤️❤️❤️


nouw.com/fridaengblom