- Jag är inte min sjukdom, jag är så mycket mer -

Jag andas. Jag lever. Ångesten river och sliter i mig, Tårarna rinner. Jag vägrar ge upp. Det är okej att vara ledsen. Tänker aldrig sluta välja livet, aldrig. Någon gång kommer det att vända, jag vet det. Försöker intala mig själv. Jag är stark, jag lovar, jag är det.

Alla mår dåligt ibland. Alla har vi våra dagar när allt känns skit, men vad är egentligen skillnaden då, mellan att vara sjuk och att bara ha en dålig dag? Idag räknar man med att ca 1-2% av hela Sveriges befolkning lider av någon form av ätstörning, vilket motsvarar ungefär 100 000 personer. Av dessa är drygt 90% tjejer och resten killar. Jag tror att vi måste våga prata öppet om det, om alla problemen som finns i dagens samhälle. För ju mer vi pratar om psykisk ohälsa, desto mer minskar rädslan för människor med psykiska sjukdomar.

Jag fick min diagnos för några veckor sedan, men då hade ätstörningen redan varit i farten ett tag. I början vågade jag knappt berätta för någon annan än möjligtvis mina närmsta vänner, för jag var rädd, livrädd för vad de skulle tycka och tänka. Nu, har jag bestämt mig och är idag helt öppen om sjukdomen och alla mina tankar och känslor. Jag är fullt medveten om att vem som helst kan läsa vad jag skriver, att vem som helst faktiskt kan ta reda på det mesta om mitt liv. Men vad har jag egentligen att skämmas för?

Man kan jämföra ätstörningen med diabetes. De med diabetessjuka behöver sitt insulin för att fungera. Jag behöver min medicin - i detta fallet näringsdryckerna, maten och vilan.

Jag har under en period mått dåligt, jag har ätit mindre och hamnade tillslut i svältläge och rasade i vikt. Jag vet att mina föräldrar redan innan jag berättade anade saker, men efter ett tag så brast allt. Jag kunde inte hålla det inom mig längre, berättade och vi fick en tid på äs-enheten i Uppsala. Där träffade jag mina läkare som gav mig diagnosen ätstörning. Något som sätter sig i tankarna, och så småningom också handlingarna när det kommer till mat och sin egen kroppsuppfattning. Ätstörd eller anorektiker är är inte något man är. Det är en diagnos. För jag är bara Lina - så mycket mer än en sjukdom.

Att ha en psykisk sjukdom uppfattas ofta som skamligt. I början skämdes jag över min sjukdom. Nu skäms jag över vad jag har gjort mot mig själv, men inte längre min diagnos. För det är inte okej att man år 2017 ska behöva skämmas över sina sjukdomar, när vi samtidigt planerar att skicka folk till Mars. Alla har vi våra problem och svagheter. Mina råkar vara nedskrivna i en läkarjournal, men förändrar det mig som person?

Det behövs så mycket mer kunskap om psykisk ohälsa. Vi behöver prata om det i skolan. Med nära vänner, eller de man känner sig trygg med. Det måste bli mer accepterat i vårt samhälle att faktiskt må dåligt ibland. Jag är så trött på att vara hon med en ätstörning, för jag är inte min sjukdom. Jag är inte ätstörningen. Det är något en får. Något en drabbas av och det är allt annat än självvalt. För jag är bara jag, precis som att du är du. Jag tror att det är det som gör det, att vi alla är perfekta på vårat egna sätt, och att ingen är den andra lik.

Sluta aldrig kämpa för dina rättigheter och vad du vill. För du är grym! Bamsekramar <33

Gillar

Kommentarer

feliciah
feliciah,
linaahnberg
linaahnberg,
Lennarthh
,
Kloka tankar! Skcikar en styrkekram!
linaahnberg
linaahnberg,
Tack fina du!
nouw.com/linaahnberg
Linda,
anneli,
Så otroligt starkt och fint skrivet. Du är stark och du gör ett sådant jobb varje dag.
*klapp på axeln*
anneliblom.se/