Ett mörker

Psykisk ohälsa

Trots att solen lyser lever jag i mitt mörker. Ett mörker som följer med mig vart jag än går. Jag känner mig så långt borta ifrån det som kallas livet. För jag kan inte kalla det här tillståndet för att leva, det jag befinner mig i just nu. Det var länge sedan jag kände mig levande. Visst har jag små ögonblick här och där, då den friska sidan i mig tittar fram. Men det är allt för sällan nu som det sker. Har jag glömt bort hur man gör? Jag känner en sådan sorg när jag jämför mitt liv nu med hur det var då, när jag var lyckligt ovetandes om vilken vändning mitt liv skulle ta. Då, när jag ännu inte visste om att jag skulle utveckla en ätstörning som skulle plåga mig i flera flera år om inte för alltid. Då, när jag naivt trodde att jag kunde uppnå vad som helst om jag kämpade tillräckligt mycket. Än idag får jag ofta höra att jag har alla möjligheter som finns, men det fungerar inte så. Jag kan inte backa tillbaka livet. Min plan som jag hade med mitt liv går inte att gå tillbaka till. Egentligen vet jag inte ens om det hade hjälpt. För kanske baserades min dröm på en lögn. Var allt en lögn?

Jag känner mig vilse. Och det enda som känns bekant är mitt mörker.


Gillar

Kommentarer