Hej!

Det hände något. Jag glömde att jag startat upp den här bloggen. Så typiskt. 

Julen är över.
Så jävla skönt.

Ber om ursäkt om jag petar någon tomtenisse i ögat, men jag har aldrig varit en högtidsälskare. Jag tycker mest det är slöseri med pengar på strunt. Även en tryckande känsla av krav. Krav om att jag ska vara glad över denna högtidliga stund. I'm not.

Kilian var förstås för liten för att ens reagera över tomten. Nästa år ligger han väl skrikandes över soffkanten med snor och tårar som droppar i golvet.

Nä. Självklart ska jag hålla en falsk ridå uppe för att han ska få tycka julen är magisk och spännande. Mitt hjärta lär säkert smälta över att se glädjen i hans ögon.

Förstås är det också mysigt att träffa familj och äta god mat, jag är inte grinchen, även om det kan uppfattas som det haha.

Nog om jul. Den är över ✌

Linus har varit ledig i 3 veckor och började om att jobba idag. Man glömmer lite hur det är att vara ensam hemma med både barn och hund. Nästan som att ha två barn. Inte riktigt.. men nästan. Kanske.

Idag började våra nya grannar att borra i väggen som är vägg i vägg med Kilians sovrum. Precis när jag lyckats få honom att sova. Det sprutade eld ur ögonen på mig. Rätt genom väggen och smälte borren hen hade i handen. Sant. Psykiskt sant.

Nu ska jag vara den ultimata morsan och laga lite middag. Falafel i ugn, mycket avancerat 😏

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Okej! Nu blir det nog sista stycket ur min förlossningsberättelse.

Vart var vi?
Käk.

Linus gick till sjukhuskiosken och köpte en macka till sig, och plockade med en bricka med mat till mig från köket på BB.

Tiden från att vi åt fram till att Kilian ville slå upp portarna (haha) är inte särskilt spännande. Vi var sjukt trötta båda två efter en intensiv natt utan sömn, all förväntan, och spänning inför vad som fortfarande väntade.

Jag ringde min mamma en sväng, berättade lite kort om hur allt hade gått hittills, pausade och tog lite lustgas och fnittrade vidare i samtalet.

Samma barnmorska som jag träffade då jag fick beskedet om att vi inte fick vara kvar med lustgasen, var också samma barnmorska som var med oss till att det nästan var dags. 

När klockan var ungefär 13:00 informerade hon mig om att snart skulle de betydande värkarna komma och att epiduralen då skulle slås ut. Det visste jag efter att ha läst på innan, så jag kände mig mer förväntansfull än nervös. Jag var då öppen 8 cm.

Det tog nog bara ca 30 minuter efter att hon sagt detta som jag kände att det började hända grejer.
Det är sant som det sägs. Det känns som att du måste gå och skita.
Jag hade, som säkert många andra, känt mig sjukt obekväm i att jag kommer att bajsa öppet inför främmande människor. Men det är också sant som det sägs, att i denna stund skiter man bokstavligt talat i det. Fyndigt.

I alla fall så står jag där med armbågarna uppe på huvudändan och sängen är i fullt sitt läge. Jag larmar på knappen och barnmorskan kommer in, jag säger "jo nu känns det som jag måste skita, är han på väg eller?"
"Nejdå", svarar hon. "Så roligt ska vi inte ha det ännu".

Hon bad mig sätta mig på en pilatesboll med armarna uppe på sängen och guppa upp och ner. För att hjälpa gossen ner med tyngdkraften liksom.
Hur det kändes när krystvärkarna började smyga sig på var en sjuk känsla. Det går inte att förklara, men jag tyckte nästan det var skönt-ont. Inte alls som förvärkarna. Förvärkarna var det värsta under hela förloppet enligt mig.

Någonstans under denna tid så undersöker hon mig och det konstateras att kusten är klar. 10 cm - vi var så nära målet nu!

Jag tar en sittande position i sängen och jag har värkar konstant nu. Klockan är nu runt 14.30 och barnmorskan som varit med oss hela dagen slutar sitt pass. Trist tyckte jag. Jag har i alla fall två stycken med mig i rummet, en barnmorska och en tjej under upplärning.

De förbereder mig att nu är det dags att börja krysta, och förklarar hur jag ska göra. Det bästa är att inte skrika säger de, utan jag ska behålla luften och använda det till kraft att trycka på istället. Det var ju inte det lättaste. Tänk dig att du ska lyfta 100 kg på gymmet, ni kanske har hört hur de stora grabbarna står och grymtar högt när det är tungt. En relativt bra jämförelse.

Sedan mitt i allt så säger de åt dig att sluta krysta, fastän det känns som att det är en elefant påväg ut. Easy. Not.

Jag har i alla fall börjat paraden och jag minns så tydligt hur jag sa "fa-aan", efter varje gång jag pressat på och hon säger att det inte hände något. Jag minns också hur jag nästan skrattade efter varje gång också och de två som assisterade mig kunde inte hålla sig för att skratta lite de med vid något tillfälle. Bör noteras att detta var under de första 5-6 värkarna, sen blev jag trött som fan och då fanns det ingen ork för lite glimt i ögat längre.

Jag hade den bästa hejarklacken hela tiden. Barnmorskan, den blivande barnmorskan och Linus hejade på mig som om jag var på väg att vinna OS-guld. Inget skämt. 

Jag minns när hon sa att huvudet börjat synas och hon frågade om jag ville se. Nej, det ville jag inte. Jag ville behålla mitt fokus som jag tyckte jag hade under bra kontroll.

Här någonstans började det göra jävligt ont. "The ring of fire", kanske någon har läst om? Precis så. Som att någon står med en svetslåga och har din fiffi som projekt.

Turligt nog var jag så sjukt fokuserad så jag hade inte riktigt tid att lägga så mycket tankar kring det. Mitt barn var ju för bövelen ute med knoppen sin! 

Efter att huvudet hans kommit fram helt avtog krystvärken jag hade. Här har det kommit in en tredje person, vilket jag inte hade uppmärksammat men hon kastar sig fram och sprutar in en vätska i porten i min hand. Den framkallade en ny krystvärk genast så att jag kunde pressa på en allra sista gång. Här minns jag att jag upplevde att de alla 3 blev en aning stressade.

Bara sekunder efter detta flög han ut likt en nödraket och gled på sängen så långt fram att de fick agera fotbollsmålvakter (typ).

Han var blå.
Han skrek inte.

Här tappar jag mitt hjärta känns det som. Jag vet att jag tittar på Linus och säger "varför skriker han inte? Varför är han blå?" I vad som kändes som en evighet, som egentligen bara var någon sekund.
Han börjar skrika och allting släpper.


Kl 15.00 föddes Kilian. Efter 30 minuter aktivt krystande 💪🏼

De lägger honom på mig och då kommer tårarna. Han är här. Så fin han är. Wow. Jag har precis fött mitt barn.

3450 gram och 50 cm lång var han. Min skatt.

Mammas finaste kille.

Godnatt ❤

Likes

Comments

Så ja. Nu har jag torkat massor med snor på snorigt barn, lagat käk, fått hem sambon, så nu har jag tid att fortsätta skriva om den stora dagen.

Vi var då på väg in till sjukhuset tidigt på morgonen, lördag den 8 April.
Vi parkerar bilen, lämnar våra saker i bilen då vi inte visste ifall vi skulle få stanna eller bli hemskickade. Linus fixar parkeringsbiljett och vi börjar traska den annars korta biten till förlossningen, men som i denna stund kändes milslång. Vi fick stanna till en gång utomhus och en gång i hissen på väg upp till avdelningen då det gjorde galet ont.

Här någonstans börjar jag ångra allt jag sagt tidigare om att jag inte trodde det skulle göra så ont för mig. Kaxig tjej ja.

Vi bemöts av två stycken trevliga barnmorskor som leder oss in i ett undersökningsrum. Jag sätter mig i sängen de har i rummet och blir uppkopplad för CTG. Jag minns att barnmorskan i rummet sa att jag hade en så stor och fin kula till mage. Medan hon ställer in allt för att mäta hjärtljudet på lillen så ber jag henne om att få ta någon typ av smärtstillande. Hon föreslår att jag ska testa tens-apparaten först, vilket jag går med på.

Hon ställer in den och förklarar hur jag ska göra, när värkarna kommer ska jag trycka på en knapp som ökar vibrationerna/stötarna i apparaten. Jag var inställd på att det här skulle hjälpa men icket. Jag tyckte bara att det blev mer obehagligt och meddelade dem om detta. De justerade klisterlapparna till nya ställen och bad mig testa igen, men det fungerade inte heller. Nu har jag börjat få rätt ordentligt ont när förvärkarna kommer.

Barnmorskan frågar om jag vill ta en morfintablett för att se om det kan hjälpa. Hade jag inte haft så ont hade jag tackat nej, men i den stunden ville jag att smärtan skulle avta lite så jag bad om att få en tablett. Jag kände inte av den alls, förutom att jag kräktes.

Tillslut frågade barnmorskan om jag ville testa lustgasen, och ja, det ville jag. Hon kopplar på den och förklarar hur jag ska göra och äntligen kände jag en liten lindring när värkarna kom. Så sjukt skönt

Lyckan blev kortvarig.

In kommer en annan barnmorska, Malin minns jag att hon presenterade sig som. Hon ska undersöka mig för att se om det hänt något sedan jag var in på MVC dagen innan. Den stora besvikelsen som rinner över mig när hon säger att jag fortfarande bara är öppen 2 cm, livmodertappen har börjat utplånas men den var i ett sådant tidigt skede att de inte kunde behålla mig i det rum jag var i. Alternativet var att åka hem, eller att få flyttas till ett annat rum de hade ledigt, men som inte hade lustgas indraget.
Jag kände hur besviken jag blev men jag hade så pass ont att jag inte kände mig bekväm i att åka hem. Därför valde vi att få parkera oss i det rummet som erbjöds. Den här helgen var det visst väldigt fullt på förlossningen och de var underbemannade. Det kändes mindre roligt att höra men inget vi kunde ha påverkat.

Vi förflyttar oss till rummet och det var lättare sagt än gjort. Smärtan hade blivit mycket mer intensiv sedan vi kom in vid 05:00, klockan var nu runt 08:00.

Barnmorskan som följer oss till rummet rekommenderar att jag ställer mig i duschen för att eventuellt lindra värkarna något. Jag minns att jag nästintill kastade av mig kläderna och nästan ålade in i duschen för att se om det hjälpte. Icket. Fy fan vad ont det hade börjat göra nu. Jag minns att jag bokstavligt hängde i handtaget som satt i väggen i duschen när värkarna kom och jag ville krypa ur min egen kropp.

Jag minns inte hur länge jag står där inne, men säg ca 20 minuter, mer eller mindre. När jag kommer ut frågar Linus om han kan göra något, massera mig kanske? Jag vet att jag ursäktade mig innan jag sa något spydigt i form med att "inget kan hjälpa mig nu!" dramatisk haha.

Jag ligger i sängen och somnar mellan värkarna, som kanske har 2-3 minuter emellan sig nu, jag är så  j ä v l a trött. I varje värk minns jag att jag börjar cykla med benen, det är väl någon sorts reaktion min kropp får i denna stundande smärta.

När vi varit i rummet i ca 1,5 timma orkar jag inte mer. Jag ber Linus trycka på larmknappen och in kommer två stycken barnmorskor relativt snabbt, men just då tog det en evighet.

De ser hur ont jag har och är väldigt gulliga och förstående (förstås), och jag lyckas förmedla att nu får de ge mig någon typ av smärtstillande för jag har så fruktansvärt ont. De säger att de genast ska be någon undersöka mig, om läget var oförändrat skulle jag få en "sovdos".

Jag blir undersökt och får goda nyheter. Jag hade öppnat mig till 4 centimeter under ca 1,5 timme (inte konstig jag hade så jävulskt ont)
Wooho! Det var som att smärtan försvann i en mikrosekund av glädjebeskedet att jag skulle bli flyttad till förlossningen!

Lustgas -YES!
Epidural - dubbelYES
Snart skulle vi få träffa vår son - overkligt

Det första jag säger när vi kommer in till förlossningsrummet är att jag vill ha epidural, pronto please. Det skulle de ordna. Under tiden får jag andas lustgas som jag inte tyckte hjälpte så bra som jag mindes det, förmodligen för att värkarna blivit betydligt starkare. 

Läkaren kommer in efter ca 20 minuter och medan jag sitter där på sängen risigare än en zombie i the walking dead, minns jag att jag sa "dig känner jag igen, men du minns nog inte mig he-he". Jag tror inte ens att han svarade på det utan förklarar hur det går till med bedövningen och att jag måste sitta still medan nålen sätts. "Haha, hur the fuck tänkte ni nu?" minns jag att min reaktion var men vi satte i gång. Nålen skulle sättas och jag sa "VÄNTA!" och kort därefter vred jag mig som en daggmask som skall sättas på krok då jag fick en monstervärk. Den gick över och jag sa "kör!". Nålsticket kändes inte , skönt , och jag fick information om att bedövnignen bör kännas inom 20 minuter ungefär.

Jag minns så väldigt tydligt när epiduralen började verka. Det var som en DRÖM. Wow. Värkarna försvann i princip helt.
Barnmorskan sa att nu behövde jag inte andas lustgas längre men jag lyckades övertala att jag nog allt ville det ändå. Man måste ju passa på att roa sig lite nu när jag utstått sådan enorm smärta 😇

Klockan var väl nu kring 11:00 och det var på tiden att vi fick i oss lite käk.

To be continued... 😎

Likes

Comments

Hej!

Nu ska vi se om mitt minne backar upp mig såhär 8 månader efter dagen som var det sjukaste jag någonsin upplevt.

Bilden ovan är tagen den 2 April i år. 6 dagar innan beräknad ankomst. Jag räknade förstås med att gå över tiden, minst 2 veckor. Att bli igångsatt räknade jag nästan också med. Jag hade läst så många andras berättelser av förstagångsföderskor som blivit igångsatta eller gått över tiden.

Lite snabbt kan jag berätta att min graviditet var otroligt lättsam, bortsett från hur framtung jag blev 😇 Jag slapp illamående och foglossningar. Jag kunde ta långa promenader med Biggie, min bästa blandis, ända fram till ca 1 vecka innan födseln. Sjukt tacksam över att min kropp fixade det så bra.

Åter till the big story, jag hade ett bokat möte hos MVC dagen innan beräknad förlossning, mötet var alltså den 7 April. Jag hade bestämt mig för att be om en så kallad hinnsvepning som jag läst så mycket om. Förutsatt att det hade börjat hända grejer som visade på att min kropp hade börjat förbereda sig.

Jag tog med mig min sambo, dels för att jag läst att en hinnsvepning gör ont, skönt med lite back up, och dels för att det eventuellt skulle bli sista gången jag/vi var där innan den lille skulle göra entré.

Denna gång var det en ny barnmorska vi skulle träffa, tyvärr träffade jag många olika under min graviditet vilket jag tyckte var lite tråkigt med tanke på att jag aldrig fick något sorts "band" med någon utav barnmorskorna. Kvinnan jag träffade denna dag var jättetrevlig och skulle förstås titta efter om jag hade öppnat mig något.
Jo se på fan, 2 cm öppen var jag, livmodertappen var däremot helt opåverkad. Medan hon så obekvämt undersöker mig frågar hon, innan jag själv hunnit fråga, om jag ville att hon skulle vara lite hårdhänt.

Inte den mest smickrande fråga, men hon syftade då på en hinnsvepning. Jag var snabb att svara JA och hon förklarade att det kommer att kännas som kraftig mensvärk ungefär. Jag anser mig själv som en smärttålig person och tänkte att det blir nog en baggis. Jo tjena, den tanken fick jag äta upp. Hon rörde om i grytan och det kändes som att hon släppt en smatterbomb där inne. Du vet sånna små smällare man hade när man var liten, på valborg bland annat men som blivit olagliga (bra!).

Hon nämner att hon känner huvudet och att han inte har någon jättekallufs till hår.

Jag ligger där och tänker på hur satans ont det gör och hon droppar "Linn, nu är vi klara och det kommer att göra mer ont när du ska föda barnet"... ja, det räknade jag med, men skön kommentar 😂

Innan vi går hem förklarar hon att en hinnsvepning kan sätta igång förlossningen för vissa, medan andra inte påverkas alls.

Samma dag på eftermiddagen tar vi bilen och åker ut en sväng, vi kör ut till mindre byar här uppe för att kolla på lite hus. Redan när vi åkte uppmärksammade jag att jag hade lite tätare sammandragningar än vad jag haft tidigare, men viftade bort tankarna så att jag inte skulle bli för exhalterad. Jag tänkte att kroppen tog sig väl en smäll av smatterbomben hon släppte tidigare idag. Jag vågade inte hoppats på att det skulle funka för mig, inte än åtminstone.

Väl hemma igen bestämde vi oss för att ta en riktig göttarkväll, köpte godis och skulle se film till sent på kvällen. Vi skulle passa på, för snart skulle vi ju vara upptagna med annat.

Vi gottar oss riktigt ordentligt, sådär så man får ont i magen och ångrar att man tryckte så förbannat, men vi var nöjda ändå. Gick och la oss strax efter 00:00. Jag sa lite på skämt till Linus, min sambo, att "bara för att vi varit vakna längre än på länge så ska vi väl upp inatt och föda barn"





Där är mina anteckningar från samma natt. Väldigt välskrivet och detaljerat 🙄 haha.
Det går förstås att lista ut vad som väntar. Vi hade sovit 1,5 timma och mitt skämt var inget skämt längre.

Efter att jag hade badat så kände vi båda att vi ville åka in, det hade inte avtagit trots alvedon och självklart blev jag lite orolig och stressad över en situation jag aldrig varit i.

Jag tror att klockan var runt 03.00 när jag ringde min mamma. Min hund har haft extremt svårt att vara ensam hemma, vilket vi har lyckats träna bort, men jag ville inte riskera något som skulle innebära att han blev stressad, samt att vi skulle vara stressade och sedan lämnade honom mitt i natten. Så min bästa mamma hade lovat att komma och vara med honom när det väl var dags.

Vi bor ganska nära varandra så efter att jag pratat med henne åkte Linus iväg för att köra henne hem till oss. Innan det så visste vi att det vore bra om jag hade ätit något innan det stora maratonloppet. Han frågar om han ska laga mat till mig, och jag säger "koka gröt! Gröt är bra!" (jag är fd grötnarkoman). Jag fick inte i mig mycket av den gröten, med säkert ett halvt kilo godis dansandes i magsäcken och värkar som kom tätare och tätare.

Linus åker iväg och hämtar mamma, under tiden ska jag se till att vi har med oss allt vi behöver. Det var inte så lätt kan jag säga. Jag la mig vikt över alla möbler under värkarna och skrattade lite samtidigt som jag ojade mig. Jag trodde i detta skede att det inte skulle bli så mycket värre än sådär innan han var ute (HAHA).

Mamma och Linus kommer tillbaka och allt fokus låg på mig. Klockan var närmre 04:00 när jag och Linus lämnar lägenheten och sätter oss i bilen. Båda två var sjukt nervösa och förväntansfulla. I bilen får jag värkar och det gjorde mycket ondare av att vara begränsad i hur mycket space jag hade. Lyckligtvis har vi nära till sjukhuset och det var förstås tomt på trafik vid den tiden..

Jag avslutar här och skriver ett nytt inlägg med fortsättningen inom kort.

Likes

Comments

Hej!

Jag har funderat, och bestämt mig för att besöka denna värld igen. Bloggvärlden. Jag har ingen egentligen koll på hur stort det är idag, men när jag började blogga för sisådär 8-9 år sedan (old-alert) så var det extremt poppis. Jag hade en blogg då, den finns fortfarande kvar bakom stängda murar. Jag besöker den ibland och skrattar hysteriskt åt hur rolig jag var. Jag är en sådan person som tycker att jag själv är den roligaste jag vet. Jag har nog aldrig skrattat så mycket åt någon som åt mig själv, true story. Vi kan lägga det åt sidan en stund däremot, så det inte missuppfattas och förväntas vara en blogg som lovar att garantera skratt varenda dag, sjuk press på den kan jag känna.

Jag är 27 år, bor i Norrland och har för 8 månader sedan blivit mamma. Hade någon frågat mig för 2 år sedan om jag trodde jag skulle sitta här idag och skriva det, hade jag säkerligen skrattat lite märkligt och sagt att det kommer nog inte på fråga inom de närmsta åren i alla fall. But here I am! Min sötaste lilla skrutt här ovan föddes i April, han var inte planerad, men ur det icke planerade kom det mest fantastiska.
Kilian heter han, Kilian Lo, min lilla största skatt.

Det här ska inte bli så långdraget, så jag återkommer med lite roligt, så som förlossningsberättelse bland annat. När jag var gravid satt jag och frossade i förlossningsberättelser. Jag tyckte det var så spännande och skrämmande på samma gång.

Jag har några månader att uppdatera mitt minne och gå tillbaka till, SÅ FINT det ska bli.

Later.


Likes

Comments