Header

Det är inte alls ovanligt nu för tiden att bilister kör lite som de vill. Väldigt ofta är de en fara för andra. Jag har själv erfarenheter av att nästan bli påkörd. Att behöva springa eller till och med slänga mig av vägen för att någon inte känner för att stanna eller ens sakta ner med bilen när de kommer farande. Har öven blivit påkörd vid flera tillfällen och får alltid höra från bilisten efter att det var mitt fel.


''Hur tänker du egentligen?! Du kan inte inte bara gå över ett övergångsställe sådär!''

Det har hänt så ofta att jag nu är rädd för bilister. Alla bilister. Inte för att jag tror att alla kör helt galet eller är en fara för mig, men jag gör det för säkerhets skull. Jag kan ju inte veta om just den där bilisten kommer stanna eller gasa när hen ser mig gå över gatan.
När jag gå på en gata och jag hör en bilist trycka på gasen så trycker jag mig mot husväggen. Jag gömmer mig i gränder eller bakom stolpar och elskåp. Bilisterna får tycka vad de vill. Min säkerhet är värt mer än deras egon.

Jag vet att jag inte är ensam om detta. Det är många som är rädda för dagens bilister. Så många som jag känner har antingen blivit påkörda eller har nästan blivit påkörda. Alltid med skrikiga svar från bilisten att det är den gåendes fel, om de ens stannar det vill säga. De flesta trycker bara gasen i botten och flyr i hopp om att man inte dödade någon. Lite skadad är ju dock okey tydligen.


Många som läser detta kan säkert relatera eller har i alla fall förståelse för min rädsla mot bilister. Det är ju ganska logiskt, ellerhur? Efter upprepade händelser mot mig och folk i min närhet så har jag byggt upp en rädsla. En rädsla som jag nu använder för att skydda mig själv.


Applicera nu min beskrivning och er förståelse för kvinnor som är rädda för män.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Så det är dags!
Vinnaren av min giveaway, den bruna skinnjackan, har valts!

Vinnaren är....... *drumroll* ULRIKA!

Jag valde henne som vinnare pga hennes kommentar på ett av mina mer seriösa inlägg, ”Alla dessa sexiga småbarn”.

”Problemet är väl att även om man vill gå emot massorna och låta barn vara barn så länge som möjligt så är man så mycket mer medveten om "skumma gubbar", pedofiler, traffickers att man inte annat vågar än skynda på barndomen- för att skydda från vuxna. Hur bakvänt är inte det? En ond cirkel...”


Grattis Ulrika! Hoppas du gillar jackan!

Likes

Comments

Som vegan måste jag ofta och nästan aggressivt försvara mitt etiska val. Ett bra och hållbart svar är ändå att säga att jag bestämmer själv över mig och vad jag gör med mitt liv. Sköt dig själv så sköter jag mig helt enkelt.
Men sen vi börjat ge Lima, vår hunddotter, vegansk kost så har jag behövt greppa tag i mitt liv och min psykiska hälsa och hålla det hårt då påhoppen både är fler och rent av elaka och hemska.
Jag ska tydligen inte äga djur, jag är en djurplågare, jag ska brinna i helvetet, jag har blivit anmäld (!!) och folk har hotat med att ta/stjäla Lima från mig. Allt detta för att jag valt att ge Lima en speciell kost. T.o.m folk som jobbat i djuraffärer har visat sitt misstycke på ett otroligt oprofessionellt sätt.


Jag tror inte folk förstår hur påläst man är som vegan. För det första så är man vegan för djuren... så varför tror folk att jag medvetet skulle tortera mitt djur med en kost hon inte mår bra av? Jag är 100% säker på att majoriteten av hundägare inte har så stor koll på vad de matar sin hund med så som jag är. Jag vet exakt vad hon borde få i sig, vad hon får i sig och vad hon inte får i sig. Jag tror inte ens att de som hoppar på mig vet vad en hund borde få i sig.


Jag kan tillägga att Lima både ser och verkar må otroligt mycket bättre sen hon började med vegansk kost. Hade jag märkt att hon inte mått bra av det hade jag aldrig tvingat henne till det.


Veganska barn

Då kommer vi till nästa problematiska del av livet. Att vara vegan under graviditeten och mata sitt barn med vegansk mat. Jag är inte i närheten av att ens planera att skaffa barn än (planerar att skaffa barn runt 30) men jag har en tydlig bild och plan över hur jag ska göra när det kommer till veganismen.
Jag kommer inte börja äta animalier igen. Inte nu och inte under min graviditet. När barnet kommer så kommer hen äta veganskt tills hen själv kan välja om hen vill fortsätta med det eller inte. Dock, i mitt hem kommer det aldrig serveras animalier. Det kommer inte godkännas att ens passera ytterdörren, och jag kommer inte betala för animalier heller.
T.ex. om mitt barn är runt 10 år och väljer att börja äta animalier så kan hen göra det. Jag kommer inte tvinga hen att vara vegan och jag kommer inte döma barnet för sina val. Men jag kommer inte laga sån mat hemma, och är vi ute och äter och jag betalar kommer jag inte tillåta att barnet väljer animalier.
PUNKT.


Så det är min syn på veganism och barn. Sen kommer vi till svar på tal när det kommer till påhopp men sånt kommer jag inte ta upp nu här. Jag kommer säkerligen tröttna på det ordentligt när det väl är relevant och behöver inte bli galen över det nu.
Jag läser dock konstant skräckhistorier i olika vegangrupper med mammor och pappor som blir attackerade dagligen för att deras barn föds upp som veganer. Detta skrämmer mig konstant och får mig inte direkt att vilja skaffa barn i framtiden.


Likes

Comments

Vi som går tredje året på BTH har nu officiellt påbörjat kursen som är kandidatarbetet. Vi har 20 veckor på oss att skriva vårt medietekniska arbete (från kursstart då, vi är nu nere på 18 veckor) och jag kan inte sluta ha ångest och panik. Mitt huvud håller på och panika sönder dels över arbetet i sig, men även vad som kommer hända efter examen.

Att vara klar med studierna har alltid varit så avlägset, men nu är det här. Bara 20... 19... 18(!!!) veckor bort!


Det känns så nyligen som jag flyttade ner hit från Stockholm. Va det inte nyligen som jag klarade av min första kurs och festade tills jag vacklade hem från studentkåren med en pommestallrik för att precis träffa toan när fyllaspyan till slut kom upp. Det kan inte varit så länge sen som jag och min nuvarande sambo svansade efter varandra utan att fatta hintarna som den andra kastade på en. Jag skaffade ju Lima (hunden) efter introduktionsveckan som jag anordnade innan jag påbörjade mitt andra år.

Vart tog tiden vägen? Vad har jag gjort? Vad har jag fått ut av de här, snart, tre åren?
Ska jag kunna skaffa mig jobb efter detta?

Och om jag nu ska arbeta upp för ''förlorad'' tid så har jag alltså 19... nej juste, 18 veckor på mig.


Sambon framför Blekinge Tekniska Högskola i Karlshamn.

Likes

Comments

Hur många gånger har vi inte förminskat problem i våra liv när vi stöter på en bekant på stan eller i mataffären? Vi börjar med att förklara att lönen var mycket mindre än vi planerat vilket har lett till problem ekonomiskt, va tvungen att avliva katten och mamma har cancer.... ''men man ska ju inte klaga''.
Varför ska vi inte klaga? Alla våra liv suger ibland. Vad är det här med att man aldrig får ge en negativ vibb mot andra, och om man gör det ska man alltid avsluta med ett halvhjärtat skratt och ''man ska ju inte klaga''.
Vi hör det mellan oss, vi ser det online. Vi tvingas in i denna bubbla av att allt ska vara perfekt.
Det ska redigeras bilder, va fyndiga captions, man ska ha många likes och stadigt ökande med följare för att nu ut till fler med sitt fakeade underbara, perfekta liv.
De som viker från detta blir hyllade och satta i separata fack. Blir kallade äkta, feministiskt ledande eller attention seekers. Man kan aldrig vinna.
Vill man ljuga för andra, och sig själv, om hur man egentligen känner sig eller vill man va en förebild bara för att man visar verkligheten?

Jag är själv uppvuxen i ett digitalt växande samhälle. Jag kan inte säga på rak arm om denna besatthet med att vara perfekt i andras ögon är något nytt, men jag tvivlar starkt på det. Det är mer att digitaliseringen av våra liv tillåter oss att visa upp mer av den här falska sanningen.


Jag tror även att detta är en väldigt svensk sak att göra. Man ska inte stå ut, man ska inte förstöra stämningen, man ska inte vara negativ utan bara vara neutralt existerande. Man får må indirekt dåligt, men inte visa upp det. Man får visa upp vad man har, men inte skryta.
Den ständiga neutraliseringen.


Man är för falsk.
Man är för äkta.
Man är för djup.
Man är för ytlig.

Man är för verklig.
Men man ska ju inte klaga.

Likes

Comments

Nytt år! Ny garderob! Nya försökt till att nå ut till folk... yeah!

Så, det må blott vara Januari just nu men våren kommer snabbare än man kan tro. En sak man MÅSTE ha och som aldrig kommer bli omodernt är skinnjackor! Så om ni nu kopplar detta till titeln på detta inlägget så kanske ni förstår vad det är som kommer hända här.

Jag kommer ha en giveaway på en skinnjacka! Det är en mörkbrun (för att skilja sig från den standard jackan i svart som alla har), i fakeskinn, superskön, stilren, unisex med en vintage/retro känsla (storlek L). Kan det bli bättre än det?


Tävlingen kommer stängas den 31/1 (för våren börjar ju den 1/2, det vet ju alla) och det man behöver göra för att vinna jackan är att:
- Gilla det här inlägget
- Gilla min Facebooksida

( https://www.facebook.com/limersblogg/ )
- Lämna en kommentar på ett valfritt inlägg på min blogg där ni skriver lite kort om vad ni tycker om temat/innehållet av det inlägget.

Superenkelt va?


Jag kommer välja vinnaren utifrån vem som skrivit min favoritkommentar. Vinnaren kommer jag ut med den 1/2.
Så vad väntar ni på?!

Likes

Comments


Jag brottas ofta med hur jag ska ställa mig när det kommer till att ''vara vuxen''. Jag fyller 24 nu i Februari och jag kan tänka mig en helt del saker som jag hade kunnat börja hantera mer ''vuxet''.

Jag har alltid kopplat blommor och växter i hemmet till att vara vuxen. Under hela mitt liv har jag älskat växter men på något vänster så dör de innan jag ens har hunnit finna dem en plats i hemmet. MEN, nu jäklar så är det dags.
2018 ska bli året då jag blir vuxen på riktigt, för jag ska lära mig att ta hand om växter!
Inga fler växter ska dö i förtid i mitt hem!

Sen, självklart, så måste jag ha min egna barnsliga lilla twist på det hela. Mitt val, annorlunda och ascoola krukor att ha mina vuxenpoängsväxter i.
Mina nuvarande favoriter; Snigeln och Skrynkelpåsen
Tips! De bästa och coolaste krukorna finner man alltid i någon gömd hörna i din lokala secondhand butik.


Dagens inköp av växter blev dessa tre underbara skapelser! Nu tar de plats i vardagsrummet tillsammans med mina fyra kaktusar och tre fakeväxter (dessa ska dock snart bytas ut till riktiga).

2018, dörren mot ett grönare liv.

Likes

Comments


Ända sedan jag var runt 10 år, och folk började skaffa sig ''pojk- och flickvänner'' har jag känt ett starkt behov av att vara i ett förhållande. Vi blir intryckta i att om man inte är i ett förhållande så är det något fel på en. Detta eviga tjat plus att jag var grovt mobbad från 6 års ålder.... jag suktade efter kärlek, närhet och bekräftelse.
I efterhand kan jag se att det nog var detta som ledde till att jag gick med på och kämpade för de hemska och urusla förhållandena jag var i under min tonår. Psykisk och fysisk misshandel, våldtäkt, otrohet, uthängning, mobbning och ingen bekräftelse så långt ögat kunde se. Men jag kämpande, böjde mig bakåt för dessa killar som så tydligt utnyttjade mig.
Allt detta för att jag var så rädd för att bli ensam. Att inte vara älskad. Så jag intalade mig att en falsk titel mellan mig och någon annan löste mina problem.
Jag var rädd för att vara singel. För som alla så tydligt visade så menades det då är det något fel på en.

För snart tre år sedan flyttade jag från Stockholm till Karlshamn för att studera, och ett av mina mål var att locka till mig massa killar. Ny stad, ny skola, nya människor och massa potentiella partners. Redan första dagen på nollningen hade jag en liten grupp killar jag hade ögonen på. Jag festade, flörtade inte så diskret med lite allt och alla. Detta tills jag började se mig själv utifrån.
Var jag verkligen SÅ desperat efter kärlek att jag betedde mig såhär? Jag började se tillbaka på mitt liv och alla gånger jag har svalt min stolthet. Alla gånger jag betett mig såhär patetiskt, bara för att jag alltid har varit beroende av att någon annan skulle älska mig..... för att jag aldrig lärde mig att älska mig själv.

Det blev så klart för mig.

Jag började jobba mer med mig själv och mindre med att försökta imponera på killar. Allt blev så mycket roligare. Jag kunde fokusera mer i skolan och ha roligare på festerna.
Och vet ni vad? När jag slutade jobba så hårt med att bli omtyckt, det var då jag fick fler vänner OCH en hel del killar svansande efter mig! Speciellt då också min nuvarande partner. Det var detta som krävdes för att jag äntligen skulle hamna i ett hälsosamt förhållande.

Jag fyller 24 år om en månad och det tog mig 22 år för mig att förstå att det viktigaste inte är att bli älskad av andra. Det viktigaste är att älska och uppskatta sig själv. Allt annat följer med med tiden.

14 åriga Emelie bara några månader innan jag inleder mitt första destruktiva förhållande... men inte mitt sista.

Likes

Comments


Denna Jul och nyår tyckte min familj att vi skulle ta en välförtjänt resa tillsammans till Thailand bara jag, min bror, mamma och pappa. Eftersom jag nu bort i Karlshamn och de i Stockholm (men firar jul i Härjedalen) så har vi inte firat Jul tillsammans de senaste tre åren. Det var dags helt enkelt.

Jag var självklart ganska nojig inför resan då detta är första gången jag reser utomlands sen jag blev vegan, och språkbarriären kan vara en stort problem i Thailand. Jag försökte förbereda så gott jag kunde genom att kolla upp veganska restauranger, thailändska begrepp som kunde hjälpa med förståelsen och att kolla upp vilka ''gömda'' saker som kunde bli problematiska (mjölk, ägg, fisk/ostronsås). Mer än så kunde jag inte göra.



Vi har nu varit här i en vecka och har en vecka kvar. Jag kan inte säga annat än att jag är extremt positivt överraskad!
I princip alla restauranger har en hel del av menyn som är vegetarisk, och om man frågar gör de allt i sin makt för att göra det veganskt utan att dra ner på smakupplevelsen. Till och med om de inte har några vegetariska alternativ alls (t.ex. på grill eller fiskrestauranger) så ser de till att du vet att du är välkommen ändå och att de gärna ser till att du får en fantastisk måltid som inte finns på menyn.

Om det ändå var såhär enkelt i Sverige. Jag uppskattar Thailand så mycket på grund av folket här. De böjer sig bakåt för att se till att man känner sig bekväm, avslappnad och välkommen, sådan skillnad från den servis jag fått hemma.
Och jag kan lätt säga att jag kan och vill komma tillbaka till Thailand främst för den kulinariska upplevelsen. Den är fantastisk!



För någon dag sedan var jag med om den mest fantastiska upplevelsen jag varit med om som vegan. Hela familjen åkte till Patong en kväll och mamma överraskade mig med att vi skulle till en vegetarisk/vegansk restaurang.
Yo Green Vegan & Vegetarian Restaurant.
Denna restaurangen gav mig tårar i ögonen. Allt var vegetariskt med några få rätter som hade ost/mejerier, men dessa var ytterst få och de visade nästan överdrivet tydligt vilka dessa rätterna var. De hade 5(!!) olika sorters fakekött (biff, fläsk, kyckling, fisk, skaldjur) så att även kinkiga köttisar kunde komma dit och äta utan att känna sig kränkta.
Och maten. Oh gud, den maten. Jag beställde vårrullar till förrätt och nudlar med grönsaker och ''skaldjur'' i tjock sås (så att det nästan blev en soppa) och det är utan tvekan det godaste jag någonsin ätit. (De kunde även ta betalt med BITcoin,hur coolt är inte det?!)


Det enda jag kan säga som har varit lite jobbigt är snacks. Det är inte bara att kolla på ingredienslistan här i Thailand då den är på Thai, och jag varken talar eller läser Thai. Det finns dock en hel del listor och YouTubevideos där folk pratar om vanliga snacks som är veganvänliga och de vanligaste vegansnacksen som finns på 7eleven, så man överlever helt klart!

I texten skriver jag icke korrekta begrepp. Här får ni en snabböversättning med de korrekta begreppen.
(''Det jag skriver i texten - Det jag menar'')
Vegetariskt - Lakto-Ovo vegetariskt

Veganskt - Vegetariskt

Likes

Comments


I detta inlägg av Veganister har jag intervjuat den otroligt coola Henry! Henry är 22 år och är född och uppväxt i Sundsvall. Hen är lärarstudent och är färdig med sin utbildning våren 2019.

Jag fick kontakt med Henry via en av Hens skapade facebookgrupper "veganer som vill snacka".
Henry beskriver sig själv som en besserwisser och grammarnazi och har även blivit kallad för PK-elit.

Jag tycker att Henry är en underbar person vars röst förtjänas att höras. Så här har ni!


Hur länge har du varit vegan?
Jag blev lakto-ovo när jag var 15 år. Avlägsnade även ägg ganska fort men hade problem med att sluta med mjölken. Så jag blev inte vegan förrän jag var 17 år, så år 2013.

Varför blev du vegan?
Jag blev lakto-ovo först för att en kille jag var kär i sade åt mig att se dokumentären Earthlings. Jag frågade vad den handlade om och han sade ”verkligheten”. Kär som jag var frågade jag ingenting mer utan såg den bara. Började gråta efter endast fem minuter, men jag kämpade igenom hela 90 minuterna ändå. Ägg gillade jag aldrig ändå så att jag lade av med det samtidigt var ingen biggie. Men just det där med mjölken var svårt. Men så var det en annan kompis som under år 2013 frågade mig varför jag inte var vegan, och när jag inte hade något bra svar så tänkte jag ”ja vad fan är jag inte vegan för?” och så blev jag det.

Vad tycker du är den viktigaste frågan inom veganism?
Djurrättsfrågan. Det här eftersom att jag anser att alla djur är lika mycket värda, vi är alla kännande och tänkande individer. Så länge ett annat djur än människan där ute någonstans lider på grund av människan i form av industriella förhållanden, då vill jag inte vara en del av det.

Hur sprider man bäst veganism?
Sociala medier skulle jag säga, det är flest som ser det då. Jag skulle dock vilja utöka det lite om en vill nå flera olika typer av grupper. Jag tänker mig att äldre människor ofta gillar att läsa fysiska papperstidningar, så fler debattartiklar och så vore nog bra. Samtidigt som många unga/medelålders använder sociala medier på nätet dagligen. Många ifrågasätter dock trovärdigheten, så jag tror att dokumentärer även är bra för det är inte lika många som tvivlar på dem. Att fokusera på hälsoaspekten och även att det är gott tror jag är bra för att nå fler. Jag tror att när vi skriker KÖTT ÄR MORD som det gärna slår slint hos köttätare.

Tycker du att veganism porträtteras rätt/bra i media?
Ja och nej. När exempelvis ICA väljer att presentera ”såhär bakar du veganska lussebullar” istället för med ägg osv så tror jag att det är bra. Dock är jag rädd att främst veganer i sig noterar det och inte övriga, eller att övriga tänker ”aha vegan, då kan inte jag som köttätare äta dem”. Samtidigt om en vegan gör någonting dåligt, jag minns inte exakt vad jag läste nyligen men det var något i stil med att en vegan som var aktiv antirasist i gymnasiet nu var högextrem och var aktiv inom drivningen av nazipropaganda. Då känner jag lite såhär...jaha...vad spelar det för roll om vad han äter i det här sammanhanget? Det jag menar är att om en vegan gör någonting dåligt så blir det sjuuukt stort och liksom ”kolla vad dåliga veganer är”, men är det något litet och bra så verkar det som att det ofta hamnar i skymundan. Jag antar att det beror på ”skammen” som många köttätare kanske medvetet, eller omedvetet bär på.

Tycker du det är svårt att äta ute som vegan?
Inte längre. I början som ens lakto-ovo var det ett rent helvete. Jag minns att jag var i Stockholm som typ 16 åring i Gamla Stan och jag och min mamma letade och letade och letade efter någonstans där jag kunde äta middag. Idag, även i en mindre stad som Sundsvall, kan jag i princip gå vart som helst. Finns det inte på menyn så ser de till att fixa ändå. Jag har aldrig varit med om att jag har fått ett nej på en restaurang pga veganism.

Vad är din favoriträtt?
Det här med att välja EN maträtt...min absoluta comfort food är anammas vegobullar, tillsammans med potatismos och brunsås. Det är en sådan rätt jag kan äta i ur och skur och som funkar bra när en dag har varit jobbig. Vet jag att jag får komma hem till min brunsås, då är livet ok. Haha!

Vad önskar du att du kunde veganisera?
Alltså, det mesta går ju att veganisera idag. Det är snarare att utbudet där jag bor inte är jättebra. Så det är snarare så att jag suktar efter mat, typ en riktig god pizza, för det finns inte att få veganskt där jag bor. Jag åt en supergod pizza i sthlm en gång. Jag tänker på den pizzan ibland, ungefär på den nivån är det. Men kebab tror jag att jag skulle vilja kunna veganisera på ett sådant sätt att det blir spöklikt kött. För det är vad jag kan sakna ibland.

Vilken Oatly produkt är din favorit/köper du mest?
Ikaffe och ifraiche, helt klart. Önskar ifraiche kom i typ liter förpackningar för jag har det på ALLT!

Likes

Comments