Ett tufft & äkta inlägg!
Hej på er!
Det är fredag i all ära och jag sitter i skrivande stund med ett glas rödvin vid min sida omringad utav tända ljus och julmusik i bakgrunden. Visst låter det mysigt, men i ärlighetens namn känner jag ingen myskänsla som jag borde. Istället sitter jag med en ångestklump i magen och med en oro i kroppen över mitt mående den senaste veckan. Helt ärligt, jag mår inte så bra och det får vara okej.
Det är mycket som spelar in till varför mitt mående dalar just nu, det vet jag men det är fruktansvärt jobbigt i vilket fall.



- Jag har inga julkänslor - Hur mycket jag än försöker få till det med hjälp av julmusik, julbak, glöggmys eller tända ljus ingenting funkar. Jag som vanligtvis älskar allt som har med julen att göra. Jag är dock nästan helt säker på att det har att göra med att jag ska jobba hela julen. Försöker se det ur ett positivt perspektiv men det är himla svårt.
- Tvivlar på min yrkestitel - Ni hörde rätt, jag har kommit till ett stadie där jag tvivlar på om det var rätt av mig att plugga till undersköterska. Har jag vad som krävs? Tycker jag detta är kul? Vad vill jag egentligen? Jag trivs inte riktigt på mitt nuvarande jobb, (jobbar på ett äldreboende och går på vikariat på olika avdelningar). Det kan också vara stabiliteten av att inte veta om det blir mer jobb eller inte som gör mig orolig. Söker aktivt efter nya jobb men det är svårt i dessa tider.
- Mörkret - Jag påverkas något enormt utav mörkret som nu är, det är så fruktansvärt jobbigt. Det kan jag inte vara ensam om att tycka. Försöker dock vara ute i dagsljuset så mycket som möjligt, speciellt med lillen.
- Orkeslöshet och ångestpåslag - Jag är så fruktansvärt orkeslös och matt i kroppen. Jag orkar knappt göra mat här hemma. Vill mest bara ligga och kolla på någon serie, orkar knappt prata i telefon.
- Oro för lille Sirius - Det ligger mycket oro och press kring honom. Jag är så rädd för att göra fel, för att han inte ska må bra. Jag gör inte annat än att googla på om han är under eller överaktiv just nu och om hans beteenden är normala. Hönsmamma deluxe. Det tär på mig.


Vi var dessutom på djursjukhuset med vår lille Sirius i onsdags då han kräktes upp all mat och inte fick behålla någonting alls på 24h. Förstår ni hur mitt mammahjärta gick sönder. Han röntgades och det konstaterades att han svalt en massa småstenar som låg i magsäcken. Som tur var fick han en kräkspruta och kräktes upp allting och ingen operation behövdes. Nu är han helt återställd, pigg, glad och busig igen - vår fina kille!
Väl på djursjukhuset väcktes det en hel del känslor hos mig, då det var på samma djursjukhus som jag var tvungen att avliva min älskade lilla vovve Bimbo för flera år sedan. En oro för att det skulle ske igen satt i hela vistelsen men som tur var slutade allting bra - evigt tacksam för det!



Vid djursjukhuset har dom en minneslund för alla våra bortgånga fyrbenta vänner, härbland ligger min lilla Bimbo. Där satt jag på en bänk och fulgrät samtidigt som jag pratade med honom och tackade för allt som han givit mig. Älskade saknade lilla hunden.

Det blev ett väldigt tungt, ärligt och äkta inlägg det här men det var vad jag behövde få ur mig. Alla mina innersta känslor, hur eller hur är jag himla tacksam över vår lille Sirius. Även om jag känner väldigt mycket oro kring om vi gör rätt så ger han mig så mycket kärlek. Jag menar dessa mysstunder när vi somnar tillsammans på hans filt eller när han somnar i min famn, det är som balsam för själen.


Hoppas ni får en fin fredagskväll!