filosofi, livet, privat, åsikt


Har du någonsin slutat andas? Slutat andas, slutat tänka och bara slutat med allt? Har du någonsin känt att hela världen har bara stannat och ingenting fungerar längre?

Jag brukar tänka att alla har demoner inom sig. Vissa har en demon som älskar allt onyttigt och den här demonen får dig att äta allt du inte ska äta. Eller en demon som säger saker som inte är sant, Utan den ger en hjärnspöken och man tror så mycket på den här demonen fastän man vet innerst inne att den har fel. Dom här demonerna finns av olika slag och av olika skäl. Vissa demoner föds man med och vissa kommer av olika upplevelser.

Jag har mina demoner och jag slåss med dom varje dag. Och jag kan säga att dom är ganska envisa och väldigt stark.a. En av dom här demonerna är en mörk och hatisk demon. Den suger ur en all energi och trycker verkligen ner en själv. Den demonen kallar jag självhat. En annan demon är en som tar ens andetag och trycker magen ut och in. Den tar upp alla känslor och kastar den inom en som en boll. Den kallar jag ångest. En till demon som är den värsta. Den får en att tveka och ändra sig. Den får en att ge kalla kårar och gör en kallsvettig. Den kallas jag rädsla.,

Dom här 3 demonerna bråkar jag med varje dag, vissa av dom lite mer. Men dom är med mig varje dag. Det börjar redan när jag vaknar. För varje gång jag vaknar på morgonen är jag rädd för vad som kommer hända. Jag vaknar med ångest men ibland lite mindre. Och sen känner jag självhat till mig själv. Och att vakna varje morgon med tjafs är inte så kul. Så därefter är jag verkligen ingen morgonmänniska. Men det är inte alltid så intensivt. Jag kan vakna och ha ångest över att jag inte gjorde vissa saker igår som jag borde ha gjort, till exempel tömt kattlådan och andra gånger kan jag ha stor ångest över att jag vaknade. Att jag ens överlevde för tankarna går hej vilt i huvudet. Likadant med rädslan, vissa mornar vaknar jag och är inte så rädd för jag orkar inte bry mig och vad som ska hända under dagen men andra gånger kan jag vara kallsvettig för jag har haft en hemsk dröm eller att det är nånting som ska hända den dagen som jag inte vill eller helst vill slippa. Och samma sak med självhat. Jag kan vakna och vara ganska nöjd med mig själv för jag vaknade i tid eller jag bara mår allmänt bra men vissa gånger är det verkligen som att jag önskar att jag inte hade det och att jag förtjänar inte att vakna.

Det är en sån kontrast på dom här demonerna men ändå så slåss jag med dom varje dag. Ibland har man ju tur och demonerna kommer inte förrän kvällen men jag slåss alltid med dom. Och många gånger har jag förlorat. Jag har skitit i att fara på det jag är rädd för, jag har legat kvar i sängen och hatat mig själv och jag har legat och anklagat mig själv för inte har gjort rätt saker. Men idag vet jag varför jag mår så, varför jag har dom här demonerna. Jag vet bakgrunden och historian bakom dom. Och det hjälper mig väldigt mycket i krigen. Jag vinner lättare och vet hur jag ska hanterad det. Jag vet att att när jag intalar mig själv att jag ska ligga kvar och vänta på att jag ska sluta andas är ! Det är bara nånting jag känner på grund utav vad andra har tidigare sagt och behandlat mig.

Jag har lärt mig leva med dom här demonerna och jag har lärt att hantera dom och hur jag får tillbaka mig själv. Men ibland är det väldigt svårt och det går i perioder. Vissa dagar kan jag hamna i ett sånt mode att jag skiter verkligen i allt. Jag skiter i att äta, städa och ta hand om mig själv för jag orkar knappt bråka med demorna för dom tar så mycket energi. Men i slutet av den långa dagen av krig så är jag ändå nöjd. Även om jag bara har legat i sängen och mått skit hela dagen så är jag ändå nöjd med mig själv. För jag överlevde dagen. Jag andas fortfarande och jag finns fortfarande och världen gick inte under.

För er som inte vet vad för demoner ni slåss med eller har en sån tur att ni inte märker er egna demoner, kanske inte förstår var jag menar. Men det jag vill ha sagt med det här inlägget är att alla dagar är olika. Alla människor är olika och alla har olika demoner, Jag vill bara att ni kanske kan förstå varför jag skiftar från dag till dag. Varför jag ena dagen är så driven och vill förändra världen till att nästa inte ens existera. Vissa dagar far jag på gymmet och tränar som aldrig förr medans andra dagar är jag inte ens där. Och det är inte för att jag är lat eller inte orkar men det är för att jag knappt tog mig ur sängen. Jag har full förståelse för dom som ändrar sina rutiner och vanor och beteende. För alla har demoner. Och med beteende menar inte att man ändrar attityd till personer till negativt utan jag menar hur man själv är som person.

Anledningen till att jag har dom här 3 demonerna som dominerar mest är på grund vad jag har varit med om och hur jag har blivit behandlad. Jag har hatat mig själv på grund utav hur jag själv har betett mig, hur jag har hanterat saker men mest över hur folk har behandlat mig. Jag är en ganska godtrogen person och vill alltid tro det bästa om alla även om det inte är så. Jag vill tro att att alla har någonting gott i sig och vägrar tro att det finns onda människor. Och på grund utav att jag är en sån person så har många utnyttjat mig. Både på tillit, vänskap och romans. Jag har blivit behandlad som skit egentligen och det är då ångesten kommer in, varför litade jag på den personen och varför gjorde jag så och varför sa jag det etc. Samma sak med rädslan, rädslan om att lita på någon, att tro på vad folk säger till mig och framförallt rädslan att bli behandlad fel och sårad. Det är nog min värsta rädsla, Att bli sårad av någon som jag verkligen litar på, tror på och känner. Och med dom här 2 demonerna bildas den tredje. Att jag hatar mig själv. Att jag låter mig tro så gott om folk, att inte lita på folk samtidigt som jag litar på folk. All självhat gör att jag ifrågasätter allting jag tänker, gör och känner.

Jag vet inte om jag hade haft dom här demonerna om jag hade blivit behandlad annorlunda eller om jag har gjort saker på andra sätt men jag vet att jag lever med dom nu. Och kommer troligen att alltid leva med dom. Men för varje dag som går så blir det lättare. Vissa gånger går jag nog mer steg bakåt än framåt men jag ger inte upp. Jag hoppas ni får mer förståelse för mig som person och kanske en förklaring på varför jag kan skifta med humör och inställning. Men ni som känner mig och umgås med mig regelbundet vet att jag säger till när det är helt åt skogen. Men ni andra som kanske har en vän, familjemedlem, arbetskompis eller bekant och känner igen nånting av det jag skriver. Visa i så fall hänsyn och respekt, anta inte att personen är falsk eller two faced. Utan försök förstå vad den slåss mot och vad den kämpar med. Döm inte på en gång utan ge dom en chans. Ingen annan än en själv vet vad man har gått igenom och vad man har för bagage. Jag vet mitt bagage och jag veta mina ärr men jag försöker fortfarande att lära mig att leva med dom. Jag låter inte mina demoner vinna och ta över mig. All självhat är inte sant. Jag hatar inte mig själv. Jag älskar mig själv för jag är jag. Jag har inte ångest över saker som är gjorda för dom har gjort att jag är den jag är idag. Och jag är inte rädd för världen har inte gått under än och jag har överlevt. Men demonerna är starka och jag kan bara bli starkare.


Och tack så mycket för all respons på förra inlägget, jag var verkligen inte beredd på det. Jag uppskattar all feedback jag har fått och framförallt alla komplimanger. Jag hoppas ni fortsätter läsa det jag skriver även om jag ibland inte skriver så sammanhängande saker utan mer saker som jag bara känner måste ut. Jag är ingen uppdaterare om vad jag gör etc utan mer en skrivare av vad jag tänker och har upplevt.

.

Var snälla mot vandra!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

filosofi, livet, privat

Har ni någonsin gått runt och känt att ni inte finns? Som att vinden blåser igenom er? Som att ni inte får några blickar utan som att ni är osynliga?

Hela min uppväxt kände jag så mer eller mindre. Jag gick till skolan, jag var där och iakttog alla. Jag såg allas beteenden och allas sätt att vara. Hur vissa pratade, hur vissa gick och hur vissa bara var. Jag såg dom ensamma eleverna i hörnen, jag såg dom glada tjejerna vid gungorna. Jag såg sportkillarna spela fotboll och fjanta sig. Jag såg dom lugna sitta och prata. Och jag såg lärarna som bara gick förbi. Jag stod ofta ensam, ensam med mig själv och bara kollade runt. Jag ville inte bli sedd men samtidigt inte vara osynlig. Jag ville egentligen bara hem. Varje dag gick jag till skolan, ibland ljög jag och var hemma för jag var "sjuk". Men oftast gick jag dit. Varje gång jag slutade tänkte jag för mig själv, " en dag närmare slutet". Och jag var inte gammal,. Jag gick i ettan, första klass med riktig skola. Inte förskolan eller dagis utan riktig skola. Jag hade egentligen kompisar men dom var man inte med på skolan. Man visste vilka man, man hade varit hemma hos varandra och man sa hej på morgonen men inte mer än så. Det var som någon norm som bara fanns där. Likadant som att man visste att räcka upp handen för att man kunde svaren var töntigt. Likadant som att man har inte glasögon för då är man en tönt, nolla. Tyvärr visste jag alltid svaren men jag sa dom aldrig. Jag hade glasögon men gömde dom i lådan i klassrummet. Jag hade vänner men fanns ändå inte. Jag kände mig ofta glömd, ensam och osynlig.

Vissa dagar var förstås bättre, man kanske var med en kompis hela dagen för att man hade något gemensamt i klassen. Men det var sällan det hände. När jag började tredje klass fick jag min första kompis. Hon var lika ensam som jag, hon stod vid ett träd och vi insåg att vi båda var lika ensamma så vi slutade upp med varandra. Inte av val eller egna initiativ utan av den här normen. Vi var med varandra varje dag, vi lekte häst ensam i skogen och när andra ville vara med så ville inte vi vara med dom. Vi var vana att vara ensamma att när någon annan ville vara med förstördes våran zon. Vi lät oss själva vara ensam.

När jag pratar om lågstadiet med andra så låter ingenting som jag minns det. Och det kanske inte var så varje dag som jag minns det. Men jag har fortfarande samma känsla som jag hade då. Att jag är osynlig, det är inte varje dag och hela tiden men vissa dagar så känner jag exakt samma sak som då. Man går runt människor, man är med människor men ändå är man tom. Människorna runt sig existerar men inte en själv. Det är som att världen fortsätter medans man själv står still. Man tar sig ingenstans, man känner bara luft i sig själv och att när som helst blåser man iväg.

Jag har mycket hat inom mig när jag tänker tillbaka när jag var mindre. Jag hatade mig själv, mitt utseende, mitt beteende men mest hatade jag mina tankar. Jag gick många dagar och tänkte att det skulle inte spela nån roll om jag försvann. Jag tänkte att ingen skulle sakna mig och att ingen skulle märka det. Även om jag har en familj som älskar mig tusen gånger om så kände jag så. Och det berodde inte på min familj eller elever runt mig utan det var känslan att vara osynlig. Jag grävde ner mig själv så otroligt att jag glömde bort vem jag var. Sen började andra kalla mig miffo, cp, mongo och efterbliven. Och då försvann jag från mig själv ännu mer. Alla dessa ord som egentligen inte är så hemska, var verkligen hemska för mig då. Jag trodde jag var allting dom sa, att jag själv bara inte insåg det.

Sen började högstadiet, jag trodde att skolan skulle vara bättre och att elever skulle vara bättre om jag bytte allting. Jag hann gå en dag sen ville jag inte tillbaka. Men jag kunde inte säga det till någon. Speciellt inte mina föräldrar för dom hade peppat mig hela sommaren att det skulle bli bättre. Så att säga till dom efter EN dag i skolan att jag aldrig ville tillbaka var inte ens en tanke. Men jag vaknade nästa dag och försökte tänka positivt. Men sen blev alla andra bekväma och då började det på riktigt. Jag fick kommentarer från klasskompisar och även äldre elever att jag var i puberteten, vilket jag verkligen inte ville veta för jag var redan obekväm med det. Sen började folk håna min längd för jag var en av dom längsta tjejerna. Sen började jag använda glasögon igen för min huvudvärk och syn blev värre men då blev rasterna värre. Min vän från lågstadiet hittade nya vänner och jag blev ensam igen.. Jag var med en annan tjej som var lika ensam som jag men vi hade inget gemensamt. Vi satt med varandra på lektionen och rasterna men pratade knappt. Hela sjuan för mig var ett rent helvete. Alla hormoner och alla kommentarer kring allt gjorde mig mer och mer hatiskt. Jag hatade alla, jag hatade mig själv och jag hatade skolan. Hela sommarlovet från sjuan till åttan var hemsk. Jag vara bara hemma, ibland med familjen men sov det mesta. Jag sov för att inte känna och för att inte existera. Sömn var min flykt.

När åttan började var jag mer säker, jag visste reglerna. Jag var beredd på ensamheten och kommentarerna. Jag var beredd på att undvika ställen, att inte äta i matsalen, att inte vara ute på rasterna utan att vara på toaletterna och vänta ut tiden. Men efter jullovet kände jag bara hat. All hat förvandlades till ilska och frustration. Jag blev iskall och mindre brydd.. Så när skolan började och folk började om igen med kommentaren slog jag tillbaka. Och inte med ord. All ilska jag burit inom mig bara släpptes lös. Jag blev självsäker och hatiskt. Jag såg inte längre normerna eller konsekvenserna. Jag släppte verkligen allt. Och med det började allting falla.

När nian började visste alla vem jag var, alla var rädd för mig och alla respekterade mig på ett helt annat sätt. När jag gick i korridorerna var jag inte längre ett spöke, jag var den alla aktade sig för. Jag hade en ny känsla, jag kände makt. Jag var inte längre osynlig utan jag var mer synlig än någonsin. Jag svarade alltid emot, jag blev uppkäftig mot lärare och rektor. Jag sket i allas känslor och jag hade fått vänner. Med den här ilskan och hatet så blev det som att alla ville va med mig. Men inte för att jag var snäll eller en bra vän utan för att om det blev skitsnack eller bråk så var det jag som tog hand om det.

Sen blev jag gravid i nian, jag gjorde abort på höstlovet och direkt efter visste alla om det. Jag berättade för min "vän" som sedan spred det över hela skolan. Så när skolan hade börjat igen så hade jag lappar i mitt skåp. Att jag var barnmördare, hora, slampa och äcklig. Kommentarer från andra blev värre men jag på något sätt blev starkare. För varje elak kommentar så växte ilskan och jag sket i det. Jag lät dom hålla på men jag brydde mig inte. Det som att jag inte såg det hemska längre för jag var så van. Istället såg jag det som en seger för dom pratade iallafall om mig. Dom visste vem jag var och dom visste att jag fanns. Jag hade aldrig varit mer synlig.

Jag hade lärare som visste om situationerna men ändå inte riktigt la sig i. Från första klass till nionde klass fanns det alltid nån lärare som visste vad som hände mig men ändå var det ingen som sa nåt. Jag trodde hela tiden att det var den där normen som gjorde det. Att lärare också följde normen. Men idag vet jag att det inte var så. Jag kunde inte beskriva för dom hur jag mådde och jag kunde inte förklara vad som var fel. Och hur ska lärare kunna agera då? Första gången en lärare agerade utåt utan att mina föräldrar blandade sig i var i nian. Men det var för att jag slog en annan elev. Jag blev utfrågad varför jag hade slagit och varför jag inte hade sagt till. Och anledningen för att jag slog för att den eleven mobbade en annan. Och varför jag inte hade sagt till var för att lärare hade inga konsekvenser för elever som mobbade. Jag ansåg själv att det var bättre jag slog ner eleven och få skiten än att den utsatta skulle fortsätta bli utsatt medans jag såg på.

För under alla år som jag kände mig osynlig såg att jag även alla fel. Alla fel lärare och elever gjorde. Det var som att jag såg filmer och ville bara ändra allt men kunde inte bli hörd. Så jag ändrade reglerna i nian, jag var inte längre en åskådare utan jag ändrade filmerna. Jag var så arg som tonåring och visste inte då vad det berodde på. Men idag vet jag bättre och idag ser jag hela bilden. Men jag har fortfarande samma känsla vissa dagar av att vara osynlig. Men nu kan jag hantera den känslan, idag kan jag styra mer och idag är jag synlig.

Även om jag inte kan förändra världen så kan jag förändra mig själv. Jag kan inte få andra att se saker som jag har sett eller genomgått men jag kan börja nånstans. Och jag valde i nian att aldrig någonsin få någon annan att känna sig osynlig, ensam eller övergiven. Det räcker med att säga hej eller vinka. Det räcker med att du tittar och ler. Det är så lite som krävs för att få någon att känna sig synlig. Hur svårt ska det vara?

Likes

Comments

filosofi, livet, åsikt

Man blir lärd varje dag sen man var liten om rätt och fel. Man får höra om konsekvenser, om belöning och lagar och om normer. Man blir lärd allting. Ändå på något sätt så funkar människan så att man ifrågesätter. Man ifrågesätter det som har varit med varför och hur. Man tror att historian om rätt och fel kan ändras och att man själv är den som har kontroll och mest koll. Man väljer mellan rätt och fel. Men vem har egentligen bestämt det? Alla normer och allt som är rätt och fel? Alla ljuger fastän man vet att det är fel. Man sitter på stolen, inte på bordet, för man vet att det är rätt. Man vad bestämmer egentligen vad som är rätt och vad som är fel? Det jag anser är rätt, kan någon anse vara fel. Men i slutändan är det samhället, politiken, demkratin och äldre människor som bestämmer vad som är rätt och fel.

Alla männsikor är olika på olika sätt, men om man vänder sitt eget synsätt förändrats någonting då? Man brukar fråga sig ganska ofta hur andra människor fungerar, varför dom gör som dom gör, hur dom kan göra som dom gör. Men undrar vi någonsin hur vi själva gör och varför vi gör det? Man kan alltid döma någon annan men man kan alltid tänka över sig själv. Man drar slutsatser om andra medans man själv är felfri.

Idag var jag i Umeå, jag stod och väntade på Amanda. Jag satte mig ner och kollade runt utan att tänka på det men jag satt och dömde folk som gick förbi. Jag tänkte på hur vissa såg ut, hur dom var klädda, hur dom gick, hur dom pratade och deras kroppsspråk. Sen från ingenstans började jag tänka på att jag dömde folk, jag antog saker om dom som jag egentligen inte har en aning om. Sen såg att jag att lika mycket som jag dömde dom, så dömde dom mig. Jag satt där ensam på bänk och stirrade på folk. Jag gjorde säkert grimaser när såg någonting jag ansåg var "fel". Varför är vi människor såhär?

När jag och Amanda kör runt byn så ser vi folk och direkt dömer vi. "Dom där är från folkhög" och "dom där från körskolan" och "dom där är inte från Vindeln". Det är så naturligt, man skrattar åt dom som ser annorlunda ut, man blir störd av dom som sticker ut och man märker inte dom smälter in. Vi alla gör det här vardagligt. Men man man tänker aldrig på att man själv blir lika mycket dömd som man dömer andra.

Jag menar, hur många har inte stirrat ut mig när jag har haft rosa hår, jeans med massa hål eller haft alldeles för stora tröjor? Eller när jag har haft för mycket energi och dansat runt inne i stan eller när jag skrattar så hela samhället kan höra mig? Men jag bryr mig inte om att bli dömd för jag är den jag är men ändå så dömer jag andra? Jag antar att visa är pundare, jag anser att visa är bimbos och jag anser att visa är fucked, men hur kan jag veta det? På grund utav deras utseende eller på grund utav att dom inte följer normer? Eller har samhället gjort att döma andra och kategorisera folk till en norm?

Man har blivit lärd som liten att man ska inte döma, man ska inte stirra och man ska dra slutsatser men ändå är det en norm. Man dömer alla invandrare, man dömer tonårsmammor, man dömer föräldrar, man dömer grannar och man dömer främlingar. Ändå är man lärd att det är fel. Men eftersom att alla ändå gör det även om det är omedvetet. varför är det då fel? Varför väljer vi att göra fel?

Likes

Comments