Jag drömmer mardrömmar om natten, sover med en pappersrulle bredvid sängen då jag haft näsblod tidigare, vaknar flera timmar innan alarmet ringer med känslan av att jag likväl kan gå upp och plugga istället för att försöka somna om. Min kropps signal är tydliga med att jag behöver dra ned på tempot innan hela klossbygget rasar totalt istället för att "endast" vingla, men vad gör man när inte tiden finns till att dra ned på tempot? Redovisning i måndags, redovisning + inlämning imorgon och stor salstenta om två veckor + ett helt vanligt, hektiskt liv utöver det. Det är en ekvation som jag inte riktigt lyckas få ihop just nu. I tisdags hade jag ångest för första gången på över ett år och det gav mig ändå perspektiv på livet. Att ha ångest är verkligen inget att jag önskar någon annan, men i mitt fall fick det mig att tänka efter en extra gång. Varför hade jag ångest den gången? jo, för att jag hade [har!] alldeles för höga krav på mig själv. Igår sa en vän "ibland är det nog viktigt att vi bara inser att vi inte är så himla viktiga" och jag håller med henne. Det är okej att tacka nej till saker för att endast ligga hemma i soffan och äta popcorn. Det kan vara en anledning nog ibland.
