Livet handlar inte om att vänta på att stormen ska passera, utan om att lära sig att dansa i regnet.

Livet har bjudit på några seriöst utmanande månader. Jag mer än någon annan önskar att det vore över, men jag vet inte. Kanske har jag slutat tro på en lättare tid. Verkar som om jag behöver bli duktig på att dansa i regnet.

De senaste månaderna har all energi jag haft gått till att vårda min familj, för även om jag är djupt tacksam för alla er som läser så hamnar ni naturligtvis lite längre ner på listan. Sedan maj har större delen av mitt liv passerat i ett mörkt rum med hög smärta. Jag har kravlat ut ur mörkret ett par gånger per dag för att umgås med barnen. En konstant balans mellan att smärtlindrande lagom mycket så jag kan vara med barnen, men inte så mycket att jag blir påverkad. Hellre lite för ont med ett kort tålamod än helt smärtlindrad och lite ostabil.

Senaste veckan har barnen haft en fantastisk semestervecka hos mormor och morfar med havsbad, äventyr och lek. Allt medan jag legat och väntat på samtal från sjukhuset, efter förra veckans liquor prover. I ärlighet förväntade jag mig svar efter helgen, för det verkade stämma med tidsangivelserna. Igår kväll packade vi bilen för att åka upp och möta barnen i Växjö idag när Håkan slutade jobb. Imorse vaknade jag glad på grund av lite mer hanterbar smärta än på länge. Dessutom den första feberfria dagen på hela veckan. Väntade besök av vänner från förr till frukost och var mitt i att förbereda det när telefonen ringde. Det var min kirurg, resultaten var inne och visade ingen bakterieväxt vilket är bra. Däremot svårt att synen fortsätter bli sämre, att febern börjat komma sporadiskt och att smärtan är så intensiv att jag är på enormt höga doser opium. Det blir helt enkelt en operation imorgon och jag behövde komma in för att ta prover och förberedas för operation.

Jag fick plocka necessären ur bröllopsväskan och lägga den i övernattningsväskan för sjukhuset. Se över den som stått där som någon domedagsväska med löftet att dagen kommer. Dagen kommer aldrig vara rätt, livet kommer aldrig bara naturligt pausa för att göra utrymme för en hjärnoperation. Men idag faller tårarna lite bittert blandat med tacksamhet över möjligheten att de förhoppningsvis kan fixa detta. Tänk om jag kan få minskad smärta om bara några veckor. Drömmen om att komma igång med löpningen igen ligger högt på önskelistan. Men smärtan att inte se min älskade systerson Christopher få säga ja till sin Amelie imorgon skär djupt. 

Här kommer lite bilder från i sommar de stunderna familjen fått min ork. Kansas låter tokigt men jag gläds över alla era semsterbilder. De ger mig löften och hopp om att där ute, utanför min sjukdom och depression, finns glädjen, hoppet och fantastiska minnen. Just nu försöker jag ta tillvara på denna danslektion i regnet. Kanske lär jag mig dansa så bra att jag någon gång kan hålla en annan persons hand genom deras storm. Dansa...