Sometimes the worst place you can be is in your own head

Jag känner sakta hur den ger upp. Hur allting blir jobbigare för varje steg jag tar. Hur hårt jag puschat mig senaste tiden fast kroppen sagt ifrån för längesen. Det är sån jag är. Jag är rädd för att låta den vila. Att komma ut och ta min dagliga promenad är nu jobbigare än på väldigt länge, men jag vill inte låta kroppen vila. Jag vet hur det blir. Jag måste börja om då. Från ruta ett. Trotsa ångesten varje dag för att ta mig utanför dörren, precis som i somras och i våras. Det är ett helvete.

Men kroppen gör ont och är trött. Det känns som den kommer vika sig när som helst. Jag blir mer arg och lättirriterad. Ångestattackerna kommer oftare. Jag kan gråta och skrika i timtal. Det är utmattande. Jag är helt slut på energi. Jag känner mig inte hemma någonstans. Den där känslan av att alltid känna sig i vägen, eller känna att platser triggar ångesten. Jag har ingenstans att ta vägen längre.

Gillar

Kommentarer

Kashayas,
vad jobbigt
www.kashayas.se
annelie,
skickar en styrke kram
www.tippellertopp.blogg.se
aflyingbutterfly
aflyingbutterfly,
Vad jobbigt, vännen ❤
nouw.com/aflyingbutterfly