Spända axlar tyngs ned. Kroppen värker och benen är trötta, men genom skogen går jag, över stenar och igenom snår. Och med mig har jag min ryggsäck, den som är så full av ångest, sorg och rädsla. Nedtyngd av erfarenheter av hur svårt livet kan vara. Jag går och jag går. Genom årstidernas regn och rusk, snöoväder och sol. Brännässlorna och grenarna som river mina armar och ben berör mig inte längre, inte heller kylan eller regnet. Min ryggsäck är för tung och jag är för trött. Trött på att promenera, på att ständigt tvinga mig själv att ta ett steg till. Att gå framåt när allt jag vill är att stanna upp och krypa ihop i gräset under solens varma strålar. Livet tynger ned mig och känns övermäktig, men jag går ändå. För jag måste stå ut, kravet om att jag måste överleva är för stort och jag varken kan eller orkar misslyckas ännu mer. Jag måste visa mig stark trots att jag känner mig svag och trasig.

Som så många gånger förut går jag där i korridoren. Fram och tillbaka i korridoren som aldrig tycks ta slut. För många dagar, timmar och minuter har spenderats inlåst där, i kala rum som ser likadana ut. Frivilligt men ändå under läkarens makt.
Jag är inte ensam här, där är andra som också är sjuka och personal i vitt som tar hand om oss. För just nu kan vi inte det själva, vi anses vara för sjuka för att göra det. Vissa mer än andra. Mörkret härskar i våra liv och vi vet inte om livet är värt att leva.
Det är inte alla som förstår, vad mörkret kan göra med en och vad man gör för att överleva mörkret. Men de vitklädda vet, iallafall tillräckligt för att kunna torka mina tårar, hjälpa mig upp från golvet när jag faller ihop och lugna mig när ångesten är för stark. De tror på mig när jag inte kan göra det själv. Men att vara inlåst där, bakom slutna dörrar och vitklädda som ständigt vakar, det är en falsk trygghet för i verkligheten står man ensam. I verkligen måste man torka sina egna tårar och resa sig upp utan stöd. I verkligheten får man stå ut med mörkret på egen hand.

Hur kan min själ inte vara mörk, när svart är färgen som matchar bäst?
För vilken bra sak skulle stjäla ljuset?
Hur kan det inte vara mörkt, när det kräver blod och smärta?
För vilken bra sak skulle be om det?
Men vad är meningen med ett liv i mörker, när kroppen behöver ljus?
Vad är meningen med livet överhuvudtaget, om det nu ska se ut såhär?
Hur ska man orka stå ut en minut, en timme, en dag till?
När allt man vill är att ge upp, lägga sig ner och inte resa sig igen.
Så säg mig, hur ska jag överleva detta?