Knappt 22 år gammal stannade mitt liv upp den där fredagen i maj 2017. På bara ett dygn blev jag en för stor fara för mig själv. På bara några timmar kunde jag inte längre lita på mig själv. Så jag la mitt liv i andras händer och blev fråntagen mitt ansvar och min frihet.
För vad skulle jag annars göra?
Jag stod i kvicksand och visste inte hur jag skulle ta mig ut. Men vad jag inte visste då, var vilken lång kamp som var framför mig. Månader gick medans jag var fast där inne, fast i mörkret inom mig själv. Fast i en verklighet som inte längre kändes verklig. Och det gör så ont inom mig. För även om jag har kommit långt står jag fortfarande och stampar långt ifrån där jag var då. Med en rädsla av att inte veta om jag någonsin kommer att komma dit igen.
De säger att det blir bättre, om jag bara står ut. Men det har redan gått så lång tid sen den där fredagen som vände upp och ner på min värld, 1322 dagar för att vara exakt. Och alla år som sjuk gör att jag tvekar på om de faktiskt har rätt. För när jag ser tillbaka är det svårt att se bortom ångesten, tårarna, blodet, rädslan och paniken. Även om jag försöker se skratten och de fina stunderna som kommer fram då och då. Försöker se anledningar att fortsätta kämpa.
Men tänker, kanske förtjänar jag inte bättre? Kanske är det inte meningen att det ska blir bättre, att jag ska orka stå ut. Eller så är det bara mörkret som pratar.

Det finns så mycket som jag vill berätta, förklara, få ur mig. Men allt tar stopp. Tårarna bränner och jag vill bara skrika, så högt jag kan. Hjälp mig, hjälp mig härifrån. Jag orkar inte med mig själv.
Det var meningen att allt skulle vara bra nu. Att behandlingen funkat och tagit mig ifrån monstret inom mig. Men åter igen ser jag tillbaka på en bruten själ i spegeln. Och det känns som att jag sviker alla för att jag bytat från ett beteende till ett annat. Jag förstår inte hur jag ständigt väljer den väg som kommer att skada mig i slutet.

I min ensamhet rinner tårarna. I min ensamhet sitter jag ihopkrupen och försöker hålla mig själv hel. Men det gör så ont inom mig. Och jag känner mig så liten, så ensam och så vilsen.
Livet snurrar för fort och jag hänger inte med. Jag försöker gripa tag i något, men famlar blint.
Hur kan jag förklara vad som händer, när jag inte förstår det själv?
Och varför kan jag inte se den tryggheten jag har kvar?
Varför tror jag att alla har försvunnit, när det bara är en?
Så många frågor. Så lite svar.

När jag sitter där,
ihopkrupen i ett hörn med en panik som fullkomligt tar över mig med en kraft som gör mig livrädd.
När den får mig att hyperventilera tills munnen är torr och halsen gör ont.
När syreförlusten får det att krypa i ansiktet och jag tror att jag ska svimma av kraftansträngningen.
När min kropp spänner sig så mycket att det gör ont.
Och när så mycket tårar rinner att jag tror att de aldrig ska ta slut.
Allt för att det känns som att allting faller isär igen.

Det är då jag vill ge upp.
Det är då jag vill sluta existera.