1322 dagar
Knappt 22 år gammal stannade mitt liv upp den där fredagen i maj 2017. På bara ett dygn blev jag en för stor fara för mig själv. På bara några timmar kunde jag inte längre lita på mig själv. Så jag la mitt liv i andras händer och blev fråntagen mitt ansvar och min frihet.
För vad skulle jag annars göra?
Jag stod i kvicksand och visste inte hur jag skulle ta mig ut. Men vad jag inte visste då, var vilken lång kamp som var framför mig. Månader gick medans jag var fast där inne, fast i mörkret inom mig själv. Fast i en verklighet som inte längre kändes verklig. Och det gör så ont inom mig. För även om jag har kommit långt står jag fortfarande och stampar långt ifrån där jag var då. Med en rädsla av att inte veta om jag någonsin kommer att komma dit igen.
De säger att det blir bättre, om jag bara står ut. Men det har redan gått så lång tid sen den där fredagen som vände upp och ner på min värld, 1322 dagar för att vara exakt. Och alla år som sjuk gör att jag tvekar på om de faktiskt har rätt. För när jag ser tillbaka är det svårt att se bortom ångesten, tårarna, blodet, rädslan och paniken. Även om jag försöker se skratten och de fina stunderna som kommer fram då och då. Försöker se anledningar att fortsätta kämpa.
Men tänker, kanske förtjänar jag inte bättre? Kanske är det inte meningen att det ska blir bättre, att jag ska orka stå ut. Eller så är det bara mörkret som pratar.