Saknar skrivandet

Vad jag saknar att skriva! När orden bara flödade som om inget annat existerade. Saknar verkligen det. Jag skrev när jag var som mest inspirerad, sårbar, nedstämd. Det är som om jag hamnar i en djup svacka och helt plötsligt ser livet ur ett helt annat perspektiv. Det vardagliga blir suddigt och man ser livet, det livet som ingen annan vågar prata om.

Jag är en djup själ, ifrågasätter allt när det kommer till livet. När jag ser höstens alla färger blir jag så varm i kroppen. Gick en promenad i Pildammsparken för någon vecka sedan, inspekterade allt. Såg allt i detalj. Inte bara såg, kände, doftade, blundade för att ta in intryck från annat sinne.

Älskar den krispiga luften och dem varma färgerna. Det gör mig genuint lycklig. När jag ser människor promenera bredvid, framför, bakom. Undrar vart dem är i livet, vad de pratar om. Vad tänker dem på? Är de i samma skede som jag? Beundrar livet samtidigt som jag ifrågasätter det?

Har blivit så privat av mig. Förr kunde jag skriva om det mesta och vilja nå ut till människor, om så bara en för att inspirera. Idag är jag rädd för o visa vad jag känner och tänker. Känns så intimt att dela med sig. Å andra sidan har jag så svårt att uttrycka mig nuförtiden. Kan inte samla tankarna eller orden längre. Som om hjärnan blivit alldeles bullrig, suddig, seg och jag får inte ner det jag vill.

Saknar att skriva. Det var en sorts befrielse, lycka, värme. Inte får att nå ut, men för att ha något att berätta. Lämnar spår efter mig om så för en person, eller kanske för någon om hundra år som läser det. Som kanske är en avbild av mig, känner igen sig. Som inte ska behöva känna sig ensam.

Gillar

Kommentarer