Dilemman

Hey guys! Vaknade strax innan halv sju imorse (!). Visst var jag trött men kände för att förbereda mig inför plugget. Någonstans runt nio kraschade jag och nu är jag helt slut men samtidigt på högvarv i hjärnan att jag inte kan koncentrera mig. Och jag känner mig kass, dock tror jag det beror på tröttheten och sånt här kan verkligen förstöra hela min dag. Brorsan min ringde och ville komma förbi, tänkte jaa behöver komma bort från jobb, plugg och annat. Ska försöka tvinga med honom ut på en kort promenad! Här är det så fint idag - kallt men soligt.
Just nu sitter jag och försökte åtminstone hitta lite debattartiklar till exarbetet samt forskning. Bättre och göra lite än ingenting alls, men min motivation vet ni är nånstans i ett mörkt hål och helt ärligt känns det som om jag knappt bryr mig mer. Sjukt jobbig känsla att göra saker bara för att och där finns inget som inspirerar eller motiverar mig. Känner att jag är mitt i två världar - den ena innehåller enbart prestationsångest, måsten och krav och den andra livsglädje. Och jag funderar helt ärligt på strunta i allt och börja leva. Hade denna diskussionen med en vän och vi har lite olika synpunkter där samtidigt som vi är i två olika stadier av livet. Han tyckte att jag ska köra på bara, att det är viktigt med utbildning och kunskap för framtiden. Medan mina argument handlade om att varför allt detta är så viktigt för framtiden om man inte njuter av livet just nu? Vem bryr sig om vad man blir för framtidens skull när vi inte vet vart vi är påväg eller var vi är imorgon? Jag vill bara leva, så varför har jag ett sånt dilemma framför mig när valet borde vara självklart. Men sen är det alltid annat som kommer ivägen som kräver utbildning och fast jobb, ha möjlighet att köpa lägenhet, ha en trygghet, jaa allt det framtiden kräver. Jag vill ha trygghet när det gäller hemmiljö, men när det gäller att leva och testa saker så tröttnar jag lätt och vill prova nytt hela tiden. Förra året ville jag söka fast tjänst för ville ha trygghet. Idag är jag inte ett dugg rädd för att testa på olika arbetsplatser. Jag vill utvecklas, det gör jag inte varken i skolan som kräver såpass mental ansträngning eller på en och samma arbetsplats för länge. Livets dilemman...
Visste ni förresten att jag aldrig haft ett fast jobb? Främst för att jag aldrig vetat vad jag vill göra och omedvetet så klarar jag nog inte av att vara fast på en arbetsplats. Är inte rädd för att prova nytt vilket är rätt märkligt med tanke på min sociala ångest. Tror det helt enkelt har blivit mer av en drivkraft än en rädsla.
Kan ni känna igen er?