För några veckor sedan fick jag det här brevet. Ett brev från Karolinska Institutet angående en studie de tänker göra för att ta reda på bakomliggande biologiska och miljömässiga faktorer som orsakar ätstörningar, i hopp om effektivare behandling och bättre diagnostik. Förra veckan tog jag emot ett samtal där de frågade om jag kunde vara med o delta - och jag sa ja. Jag kände att jag var tvungen; för att klargöra missuppfattningen kring ätstörningar, för att påverka och för att framföra min syn och erfarenhet på det hela. Speciellt när min ätstörning aldrig har handlat om kroppen.
Även om jag själv tror att en ätstörning orsakas av antingen det skeva samhället vi lever i idag, dålig självkänsla eller att man tar till sig det som ett missbruk, precis som någon tar till sig alkohol - så kanske de får ut något av studien. Och med en ökad kunskap ämnet kanske de förhoppningsvis kan fixa den skitiga "vården" som finns idag.

Igår fick jag därför hem en massa material för att t.ex. samla saliv (o lite annat) samt en inloggning för att svara på lite frågor. När jag är klar skickar jag in alla tester och prover till Stockholm igen och om 5 år kommer de vara klara med studien.
Så jag får se till att avsätta lite tid till detta i veckan eller början av nästa.
Är lite nervös för att alla prover som ska tas bara haha.

Lunchen var i princip detta fast MER pasta, lite andra (och MER) grönsaker och ännu MER senap och ketchup. Mer för att det är gott och mer för #gains.
Haha jag hoppas jag inte är den enda som älskar ketchup och senap på pasta (jättegott att blanda ner bitar av vegokorv också om ni skulle ha det tills hands!)

Satte mig nyss på Espresso House för andra gången idag efter ett frisörbesök. Nu är håret vid axlarna och det behövdes då jag har så mycket babyhair överallt. Jag kände att det behövdes jämnas ut lite innan jag ska pröva att låta det växa långt, vilket det inte har varit sedan i ettan på gymnasiet.

Vädret har varit helt amazing och det har även gjort min dag till x100 bättre än de senaste dagarna. De har varit katastrofala, förutom några små fina stunder som pappas och pappas födelsedag och en mysig fika med Mira i Malmö igår. Men det är nya tag och som jag snackade med Mira om igår, så gäller det att omvandla sina bakslag till sina framsteg. Om man ser med andra ögon på problemet, så kanske bakslaget kan komma att bli ens längsta framsteg och få en att komma vidare på riktigt. Det handlar om hur DU väljer att använda det som skett. Om du har en optimistisk syn på det hela så kanske du till och med kan använda bakslaget till din framgång och en bättre framtid.

Nu blir det gymnasiearbete tid!!

Haha... jag vet inte hur jag ska börja.
Lördagen fortsatte väl i samma anda som jag beskrev i inlägget jag la upp lördags. Den här helgen har nog varit den värsta på väldigt länge.

Jag tror att jag ibland försöker gå lite för snabbt fram. Den senaste tiden har jag gjort så många framsteg inom mig själv och min psykiska ohälsa att det jag nästan glömmer bort verkligheten, att jag faktiskt inte är helt okej.
Jag tror att många kan känna igen sig att när man har något inplanerat på kvällen som innebär att träffa folk, behöva göra sig i ordning etc så går man runt och ältar det hela dagen. Dagen försvinner i princip och tas över av antingen saker som behövs fixas inför det eller även bara tankar om hur det kommer bli. Jag är verkligen en sådan person som gör detta och tillslut har jag tänkt för mycket på det att jag blir helt utmattad och kan inte fatta några beslut alls.

Som jag skrev skulle jag ut till en tjejs sommarställe men det blev inte av. Det blev inte av för att jag kunde inte bestämma mig om jag orkade köra en timme dit i mörker. Jag kunde inte bestämma mig om jag skulle sova över eller ej. Jag kunde inte bestämma mig om jag var tillräckligt pigg för att socialisera. Jag kände mig bara osäker på allt och gjorde allt annat för att inte behöva ta ett beslut, vilket nästan alltid leder till hetsätning. Det har blivit så galet att jag kan till och med börja hetsäta bara för att jag inte orkar gå på toa eller städa undan något. Allt för att slippa saker och ta tag i situationen. Tillslut hade jag stått i över 2 h och hade fortfarande inte åkt iväg. Och timmarna innan hade ju också gått åt till att tänka på kvällen, så hela dagen var i princip bara tankar om en enda fest. Detta händer nästan varje gång jag ska nånstans.
Jag kände mig patetisk, barnslig och otroligt fånig som höll på såhär. Miljontals med tankar om att jag inte är tillräckligt bra, rolig, stark, spontan etc flöt runt i huvudet. "Du är 19 år Alice, ta dig samman!"

I och med att jag stressar kring att inte veta vad jag vill i livet, vad jag ska göra efter jag är klar med gymnasiet, om att jag måste bli frisk och fri, om att jag måste våga att göra mer saker, om att ta vara på dagarna och allt därimellan - så blir det som jag stressar igenom mitt mående. Och det går inte. Psykisk ohälsa tar lång tid att bli fri ifrån och man måste låta det ta sin tid. Att stressa kommer aldrig hjälpa, precis som det inte kommer hjälpa om du stressar dig igenom att bli frisk fysiskt från en knäskada eller en stor operation. För hur hade det blivit om du helt plötsligt bara ställde dig upp och började gå trots att du inte får stödja på benet på minst 4 veckor till?
Vissa saker går inte att jäktas fram och det hjälper inte att trycka ner sig själv bara för att man inte klarar av något som någon annan gör. Vi alla har olika förutsättningar och vissa saker tar längre eller kortare tid för olika personer. Och det är så lätt hänt, att man jämför sig med alla andra. Om varför jag inte bara klarar av att sticka till en fest, utan att grubbla hela dagen - när andra kan det. Eller varför jag inte bara kan släppa loss och ta saker och ting som de kommer - när andra gör det.

Men det enda vi göra är att fortsätta, våga, försöka om och om igen tills vi en dag står där vi vill vara.

Har suttit här och skrivit nu hur länge om helst och vet inte om jag ens har en röd tråd i det hela eller om jag fick fram något vettigt, men jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite. Och kanske är det så att någon själ därute känner igen sig och kanske känner sig lite mindre ensam i sina tankar efter detta?

(Skrivet 01-28 17:00)