Lifebyhelena

Vem ser ett barn?

Jag är vuxen nu.
Jag är inte barn.
Jag var liten.
Men jag är inte det längre.
Jag var ett barn.
Men idag är jag vuxen.

Ändå känner jag mig som ett barn i mitt känsloliv.
Ändå känns det som att det jag upplevde när jag var barn, det upplever jag nu med.

Det händer rätt ofta faktiskt.
Det där med att jag hamnar i samma känsla som jag hade när jag som barn var utsatt för olika saker.
I en situation som jag rimligtvis borde kunna hantera på ett bra och vuxet sätt, kan jag bli som ett barn och verkligen låsa mig totalt.

Nu när jag tänker efter, ser jag hur konstigt det kan bli.
Jag förstår ju rent intellektuellt att mina föräldrar inte kommer överge mig bara för att de pratar med andra människor. Jag fattar det.
Men i mina känslor blir jag övergiven.
Jag blir ensam.
Jag blir utelämnad.
Därmed inte sagt att mina föräldrar övergav mig som barn, men det var en av mina allra största rädslor.
Mamma brukar säga att jag föddes med en separationsångest och jag tror faktiskt att det ligger någonting i det.

Att växa upp i en familj med två äldre bröder är inte alltid helt enkelt.
Det var rätt ofta bråkigt och stökigt, även om det alltid fanns en kärlek oss emellan.
Jag har aldrig önskat mig andra föräldrar.
Jag har aldrig velat ha andra syskon.
Men jag har såklart också velat typ slå ihjäl dom bara för att dom var så sjukt jobbiga, precis som de allra flesta barn och tonåringar.

En av anledningarna till att jag blev såhär sjuk, är min skolgång.
Jag passade aldrig in där.
Jag hade ingen kompis att vara med varje dag.
När jag fick vara med, ja, då var det på de andras villkor.

Jag försökte ofta anpassa mig, men jag klarade aldrig av att bli som dom.
Jag försökte visa upp en fasad av självsäkerhet och kontroll, när det egentligen enbart fanns kaos och sorg.
Jag har många gånger funderat över om det hade blivit annorlunda om jag hade bett om hjälp och visst, det hade det kanske blivit, men där och då var det en total omöjlighet.
Varför?
Jo, för att jag tyckte att det människor utsatte mig för, det var sant och det var helt rätt att behandla mig så.

Jag slutade tro på att jag var värd någonting.
Jag började se att jag var en påse skit som inte ens var värd att kastas.
Helst skulle påsen ligga kvar till allmän beskådan och allmänt äckel.
För det var så jag såg mig själv till slut.
Som skit.
Som något äckligt.

Hur kan en människa som ser sig själv på det sättet, må bra?
Hur kan en människa som levt med den självbilden, läka?
Jag vet faktiskt inte.

Jag har försökt limma ihop de delar av mig som fortfarande finns kvar i över 12 år.
Jag har gått igenom en rad olika behandlingar.
Jag har kämpat mig tillbaka från sjukskrivningar.
Jag har kämpat mig loss från självskadebeteende och anorexi.
Jag har lyckats ta mig ut från psykiatrins slutenvård flera gånger.
Jag har lyckats kämpa mig upp ur de djupaste depressioner.
Jag har lyckats ha ett vanligt jobb med en vanlig lön.
Jag har lyckats påbörja en universitetsutbildning.
Jag har lyckats knyta nya bekantskaper.

Men.
Jag har misslyckats med att tycka om mig själv.
Jag har misslyckats med att respektera min person.
Jag har trillat tillbaka ner i åtskilliga depressioner.
Jag har tvingats tillbaka in i nya behandlingar.
Jag har fått svart på vitt att risken att jag kommer ta livet av mig, är kroniskt förhöjd.
Jag har kämpat så hårt för att komma tillbaka till ett någorlunda normalt liv, men också insett att jag inte orkar leva som de flesta anser vara normalt.
Min själ orkar inte.
Mitt mående orkar inte.
Min kropp orkar inte.

Och det gör ont.
Det är emellanåt så ofattbart även för mig själv.
Allt jag har velat göra, allt jag har drömt om, det har jag börjat inse förmodligen aldrig kommer inträffa.
Därmed inte sagt att jag inte kan få ett okej liv, bara att jag känner sorg över det som aldrig blev.

Mobbning och utanförskap kan förstöra människors liv.
Mobbning kan rasera en människas självbild så pass mycket, att människan väljer att dö.
Jag har varit på väg dit, till döden.
Jag har varit där, och vänt.
Någongång kommer jag onekligen att dö, men förhoppningsvis inte på grund av att jag själv väljer det.
Jag kan inte lova någon att jag aldrig kommer ta mitt liv, men jag kan lova att försöka kämpa mig igenom varje depression som kommer. För jag vet att de alltid kommer att komma.

Oj, nu blev det ett jättelångt inlägg.
Det jag vill säga är nog egentligen att jag hatar mobbning och utanförskap.
Mobbningen har bokstavligt talat trasat sönder mig.
Jag kommer för alltid bära sår efter alla dom åren jag genomled, både fysiskt och psykiskt.
Om du mobbar, tänk efter hur du själv skulle uppleva att ständigt vara den som aldrig får vara en del av gruppen.
Om du blir mobbad, försök berätta något för någon så du inte behöver gå igenom helvetet själv.

Mobbning kommer nog alltid finnas.
Det känns ibland som att det ligger lite i människans natur att välja och välja bort andra.
Och mobbning finns överallt.
Inte bara i skolmiljö.
Det finns även i kyrkan, som jag skrivit om i tidigare inlägg.
Det finns i arbetsmiljöer.
På träningsanläggningar.
På offentliga platser.
Överallt.
Precis överallt.
Och jag hatar det.

Gillar