Värken.

Det värker överallt. Inuti. Utanpå. Runtomkring. Jag famlar runt i något mörker utan ljus. Funderar över vilken väg som till slut är rätt. Jag upplever att jag äter konstant. Jag upplever att kroppen bara växer. Och jag är rätt övertygad om att det är sant. Jag har perioder då jag har svårt att äta. Efter en sån period kommer ofta en period då jag måste äta och faktiskt äter. Då är det väl självklart att kroppen växer igen. Det jag ständigt oroar mig över av är att kroppen aldrig kommer sluta växa. Att den aldrig kommer att bli hyfsat normal igen. Det här skrämmer mig så enormt mycket. Jag är livrädd för att tappa all kontroll. Livrädd för att det aldrig kommer stanna av. Samtidigt vill jag inte leva ett liv med en ständig ätstörning. Jag vill bara att det ska bli ett okej förhållande mellan mig och maten. Jag har inga "tillgodo-kilon" att gå upp. Jag är normalviktig och i mitt huvud innebär det att jag kommer bli överviktig i och med att jag äter. Ångesten över det här är så stark. Jag önskar verkligen att det inte skulle spela någon roll för mig hur jag ser ut. Men det gör det. Jag vill må okej i min kropp. Jag vill känna att den orkar och att jag kan ge den det den behöver utan att ständigt oroa mig över mat och vikt. Jag snurrar runt i min ångest och blir bara mer frustrerad. Det känns inte som att jag någonsin kommer komma loss. Jag kravlar runt på en dyig botten och jag lovar er att ingen vill göra mig sällskap härnere.
//Helena

Gillar

Kommentarer

Hanna,
Alltså känner igen. Jag har aldrig varit underviktig. Inte ens när jag inte åt alls gick jag ner så mycket. Jag är (nu) inom gränsen för normalvikt men väldigt nära gränsen för övervikt. Åt sämre en tid utan att riktigt inse det. Äter bättre nu och går därför upp. Kan inte träna så som jag vill pga att kroppen bara är helt slut. Blir liksom sängliggande när jag försöker. Så jäkla rädd för att bli sådär tung och orörlig igen som jag varit. Men ändå. Jag vet inte. Det var faktiskt värre när jag åt mindre. Alltså, generellt mår jag ju kanske inte direkt bättre. Men alla tankar på mat/vikt etc. Dom är åtminstone lindrigare. Inte lika tvångsmässigt nu när hjärnan får lite mer mat etc.. Det är lättare att tänka. Jag får längre stunder utan ångest. Det är fortfarande alldeles för liten tid. Men det är i alla fall mer tid än när jag äter för lite/tränar hårt. Jag har verkligen aldrig trott på dom som säger att det kan bli så. Men det blev så på något sätt ändå. Vet inte om det kommer att gå att fortsätta såhär. Med den här typen av ätande och att hitta balans i tränandet och stå ut med kroppen som jag inte riktigt vet vad jag tycker om. Men det börjar ändå väckas en tanke om att det kanske verkligen är värt det? Jag är så väldigt trött på det andra? Det fungerade ju verkligen inte egentligen? Jag var ju inte särskilt glad där heller. Det är inte bra nu heller. Men det är ändå lite bättre?
jagkanpratanu.wordpress.com
Meridan
,
Jag vet att du är jätterädd för vikten. Men du signalerar också att du är trött på ätstörningen. Alltså står 2 värden mot varandra. Å ena sidan kilo och gram å andra sidan ett liv i frihet. Tvistur är beroende av att du orkar. För att orka behöver du äta. För att äta behöver du mata dig med friska tankar. För att kunna tänka friska tankar behöver du ta hjälp av oss runtomkring. Vi finns här och vill verkligen hjälpa dig att komma vidare. Älskar dig Kramar om
Helena,
Tack för att du skriver det här! Jag känner igen det du skriver! Jag vill ju också kunna orka med träningen! Och jag mår, precis som du, inte ett dugg bättre när jag inte äter. Även om ätstörningen tycker att jag är "duktig" när jag hoppar över måltider. Jag är så sjukt trött på ätstörningen. Och jag är sjukt trött på den känslomässiga störningen. En berg och dalbana som aldrig stabiliserar sig. Men som du skriver så kan det ändå kännas lite bättre att gå emot hjärnspökena och våga hålla ut och hoppas på att det blir enklare med tiden. Känner att jag är jätterörig i mitt svar. Vill nog egentligen bara tala om att ditt svar ger mig lite hopp! Tack <3
lifebyhelena.wordpress.com
Helena,