Under en panikångestattack

Depression, Psykisk ohälsa

Stort tack för all respons på mitt förra inlägg! Det betyder mycket för mig att ni är så många som bryr er <3

Jag har funderat fram och tillbaka kring om jag ska skriva om det jag nu kommer skriva om, men jag har kommit fram till att jag behöver dela med mig, och, jag skulle vilja ha er åsikt om det hela. Kanske reagerar jag helt fel, kanske inte.

Det handlar om en sak som hände i söndags här på den slutenpsykiatriska vårdavdelningen som jag vårdas på sedan snart fyra, långa månader. Den här resan har varit otroligt jobbig som ni redan vet och jag förstår att även vårdpersonalen tycker att det har varit, och är, frustrerande att se min kamp som emellanåt går åt helt fel håll.

Det som hände i söndags var att jag fick ännu en panikångestattack. Vid stark ångest brukar jag dunka huvudet i betongväggen och slå mig själv i huvudet med knutna nävar, vilket jag gjorde vid även denna ångestattack. Jag brukar även hamna i någon slags mellanvärld där jag hör vad omgivningen säger, men inte klarar av att förmedla någonting. Vid tidigare tillfällen har personalen gjort vad de kunnat för att hjälpa mig att slå i huvudet på olika sätt, vilket de även till en början gjorde denna gång. Jag försökte resa mig upp ur sängen för att förhindra skötarna att hålla i mig så jag skulle kunna göra mig illa. Till slut lyckades jag ställa mig upp och då hör jag att skötarna säger: "vi släpper och ser vad hon gör". Jag går direkt till en vägg och börjar återigen dunka huvudet mot den. Efter en stund lämnar skötarna mig ensam i rummet, jag fortsätter göra mig illa i ytterligare 40 minuter. Skötarna tittar emellanåt in i det lilla fönstret som finns i dörren. Min ångest är fruktansvärd och jag känner mig totalt värdelös. Jag blir lämnad där i rummet, sittandes på golvet med panikångest, ensam, med huvudet konstant dunkande i väggen. Där och då reflekterade jag inte så mycket på grund av att ångesten var så pass stark, jag minns att jag mest kände mig otroligt ensam och utlämnad och att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag har väldigt svårt för att be om hjälp och när ångesten är för stark blir mitt sätt att be om hjälp att göra mig själv illa på något sätt. Jag vet att det inte är ett bra sätt och jag vet att jag borde ha andra verktyg för att dels be om hjälp, men även för att kunna hantera min ångest. Jag tänker själv att jag har varit sjuk så pass länge att jag borde ha lärt mig andra, och, bättre sätt, men uppenbarligen är så inte fallet.

Efter denna händelse tappade jag tilliten till all personal, även den som inte var direkt inblandad, jag har jag dragit mig undan och är mestadels på mitt rum och jag pratar inte med någon. Jag känner mig totalt värdelös i personalens ögon och denna känsla stänger jag in för att stå ut. Det är inte det bästa sättet, jag vet, men jag är inte så bra på att hantera starka känslor. Jag har pratat med min mamma och min terapeut om det här så jag har inte stängt av helt, men nästan.

Om ni orkade läsa hela min utläggning, vad tycker ni om det som hänt? Är det rätt eller fel? Är det bra att lämna mig ensam så ångesten på så sätt ebbar ut eller är det bättre att de försöker hjälpa mig hantera den på annat sätt? Jag vet själv inte vad jag ska tycka och tänka. Händelsen har gett mig ett trauma, men jag vet inte om det är helt fel att få det av det som hände. Kanske är det ingenting alls att bry sig om. Kanske är det inte ens en händelse som är värd att skrivas om.

//Helena


Gillar

Kommentarer

AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Alla händelser som känns som om det blir ett trauma för dig, förtjänas att tas på allvar. Oavsett hur ”litet” eller stort traumat är så är dina känslor viktiga.

Jag tror att, inom psykiatrin, så har många olika sätt att försöka hantera sjukdomarna och beteendena på. Här var jag bor så är tex fyra månaders vårdtid väldigt ovanligt då läkaren på avdelningen (även om jag tycker han har en förutbestämd syn på en) i princip inte anser att slutenvård är bra för majoriteten av människor. Oftast skrivs de som skadar sig ut från avdelningen och tvångsvård är väldigt ovanligt (bortsett från vid tex mani eller livshotande anorexi eller psykotisk Depression)

Jag tycker dock de låter som om de gjorde fel. De tänker säkert att de vill se om något annat sätt hjälper om det de gjort innan inte har varit hjälpsamt men de kunde ha stannar kvar hos dig. Kanske kan du försöka, med hjälp Av någon du litar på, skriva ner lite hur du vill bli hjälpt i en ångestattack? Se om ni kan hitta något sätt som kan gynna dig i längden?

Ta dina upplevelser och känslor på allvar, du förtjänar att få ett bemötande som känns bra för dig.

kram ❤️
nouw.com/andothermagictricks
Hanna,
Jag skulle vilja skriva ett svar men jag kan på riktigt inte säga vad som är rätt eller fel för jag har hört så många olika åsikter om det där att jag inte vet ut eller in längre. Jag tycker själv inte om att bli lämnad i dom där tillstånden, det är vidrigt. Tycker det behöver pratas om i alla fall för uppenbarligen blev det ju inte bra. Eftersom det blir omöjligt att be om hjälp i ångestattackerna kanske du kan prata med terapeuten om att du vill att dom stannar kvar tillsammans med dig när du har stark ångest? Alltså prata om det när du inte är mitt i det.
Kram <3
hannakrlssn.tumblr.com
lovebyagge
lovebyagge,
Blir så ledsen och förbannad när jag hör att du blir behandlad så. Tycker inte det är rätt någonstans, när man har så mycket ångest är det sista jag vill att bli lämnad ensam. på avdelningen jag är på nu så är majoriteten av persoalen fantastisk och finns alltid där för mig. men vet av erfarenhet hur det också kan se ut, vilket är så fel då det faktiskt är deras jobb att finnas där. Massa styrkekramar till dig! <3
nouw.com/lovebyagge
Mia
,
Du skulle definitivt inte blivit lämnad ensam, de kan åtminstone försöka hindra dig, som de gjorde, och fortsätta med det, och sitta med dig! Tills det ebbat av, eller om du får medicin? För mig har sådana tillfällen, för ja det har hänt att personalen gått ut (om jag var på en annan avd.) slutat i ännu värre ångest, känslor av att vara värdelös. Jag har gjort precis som du gör nu 😥, stängt in mig. Du beskriver det så att det gör ont i mig, och jag hoppas att detta är något som kan tas upp, med avd. chefen. Om det nu inte skulle leda till något, så har du i alla fall försökt. Du är ju där för att du inte ska skada dig, sen tillåter de dig att göra det. Bara för att de inte vet vad de ska göra... blir så arg på dem! Kramar till dig ❤❤
D
,
<3
Låter som en väldigt ledsam upplevelse. Jag förstår att dom blir frustrerade om dom inte känner att dom kan hjälpa dig och om dom låtit dig vara för någon minut för att se om det hjälpte mer än att hålla fast, fine, men när dom ser att det inte hjälper borde dom verkligen inte lämna dig ensam! <3
om du orkar tycker jag du eller någon i din närhet ska anmäla händelsen till sjukvården så det åtminstonde blir utrett och dommåste hitta ett bra sätt att hantera sådana här situationer på. Du är säkerligen varken den första eller sista som reagerar liknande vid panikångestattack.
Massor kramar <3 <3
Ida,
Fruktansvärt att du blev lämnad ensam i detta! Så ska det INTE vara!!! Blir så arg! Du skadar dig själv o de ser bara på. Så sjukt och fel på alla sätt😠 Massa kramar ❤❤
onlyonewaytogo.blogg.se
C
,
Tråkigt. Ledsamt. Hur brukar du agera annars då? Motarbetar du dem eller bjuder du in dem till att hjälpa dig vid en attack? De kanske inte orkar hålla en patient om den blir blir våldsam och stark. Möter man personalen som faktiskt är vanliga människor med känslor med vänlighet kommer man längre. Be om deras hjälp, prata med dem. På sansat vis utan att vifta bort dem. Det tjänar du på. Vänlighet föder vänlighet tillbaka. Kramar!