Lifebyhelena

Turbulens

Depression, Psykisk ohälsa, Aldis

Har en liten kisse sovandes på mina ben.
Så lätt och så liten, men ändå otroligt viktig allra redan.
Hon kommer bli min andra hälft ❤️
Älskade lilla Aldis ❤️

Måendet i övrigt är väldigt, väldigt dåligt.
Vet inte riktigt var jag ska börja, det mesta är kaos.
Jag vet att rubbningarna av mina rutiner gör mig mer sårbar.
Jag vet att förändringen i träningen skakar mig för mycket.
Ändå är ångesten brutal.

Jag hoppas att jag kommer komma tillbaka relativt snart.
Även om jag har kunnat träna den här veckan, är det för annorlunda för att min hjärna ska fungera.
Sen är det mörkret.
Det där förbannade mörkret som kommer allt tidigare på kvällarna.
Det ger mig panik.
Fullständig panik.

Såhär är det varje år, men i år känns det faktiskt som att det är något värre.
Året som gått har varit så fruktansvärt kämpigt.
Först beslutet att sälja Tvistur, allt som skedde kring det när jag berättade om det för omgivningen och hur processen till den faktiska försäljningen blev.
Sen den fruktansvärda våren med medicindiskussioner, knäpp läkare och ännu knäppare terapeut.
Turbulens bland mina nära.
Jeannie som återigen insjuknade och aldrig återhämtade sig, vilket ledde fram till det tunga beslutet att låta henne somna in.
Sen har det varit armbågen och operationen av den.
Smärtan som kommit efter operationen och begränsningarna den har inneburit, och fortfarande innebär.

Sommaren har varit alldeles för kort, och för kall.
Jag vill gärna ha något varmare och mindre blåsigt.
Jag känner mig inte redo för en ny höst och vinter.
Inte ett dugg redo.
Nu har jag ju Aldis att hänga med och förhoppningsvis kommer hon vara mitt nya ljus, men höstens mörker skrämmer mig.
Jag behöver sol, värme och ljus.

Hm, hade tänkte skriva om helt andra saker, men det får nog bli en annan gång...

Gillar