Lifebyhelena

Tungt och tomt

Depression, Terapi, Psykisk ohälsa

Det känns tomt.
Snopet.
Sorgligt.

Jag vill inte fastna i något ältande.
Men det gör ont.
Väldigt ont.

Just den biten med att vi skulle gått in i en traumabearbetning nu.
Att då få höra att hon ändå hade tänkt att vi skulle avbryta vår behandling varefter om jag inte själv sagt till.
Skulle hon ha lämnat mig mitt i bearbetningen då?
Eller ville hon bara ha den gjord för att bli av med mig?

Jag vet att jag inte ska fastna i det här och det tänker jag jobba för att inte göra, men jag tänker också tillåta mig själv att känna den smärta jag gör.
Det är ändå tre års arbete.

Jag är väldigt glad över att jag inte påbörjade traumabearbetningen med henne.
Jag är tacksam över att jag valde att gå på min magkänsla.
Magkänslan som sa att jag inte kunde lita på henne till 100 %.
Magkänslan som sa att det inte skulle bli bra.

Sen undrar jag om jag bara överreagerar.
Kanske är det inte så farligt?
Kanske är det som varit okej?
Jag kanske skulle ha stått ut?
Kanske skulle jag ha funnit mig i att inte få förklaringar?
Kanske skulle jag inte ha reagerat såhär?

Om jag bara hade kunnat bortse från magkänslan.
Då hade jag kunnat slutföra den här behandlingen och lagt det bakom mig.

Samtidigt vet jag att det inte skulle ha känts bra.
Att jag skulle ha känt mig lika värdelös och misslyckad då också.
Fast jag kanske hade sluppit höra att min terapeut som jag jobbat "tillsammans" med i tre år, tappat sugen att fortsätta jobba med mig.
Och att man ändå bör byta behandlare efter två-tre år.
Är det så?
Jag tänker på att hon tidigare lovat att vara med mig hela vägen.
Att hon inte skulle svika mig, så som jag varit med om tidigare.
Jag tänker på att hon tidigare sagt att vårt samarbete skulle fortsätta tills vi nådde ett gemensamt mål.

Jag känner mig sviken, trots att det var jag som lämnade.
Jag känner mig rätt nedtryckt.
Mitt mående har sjunkit ytterligare.
Jag kan bara hoppas att jag får en ny behandlare inom en inte alltför lång framtid.
Och att det fungerar med hen.

Jag är livrädd.
Livrädd för att ingen kommer vilja jobba med mig.
Jag är nog alldeles för jobbig.
En sådan som gör att någon tappar lusten att fortsätta arbeta tillsammans med mig.
Helt värdelös.

Förbannade skit.
Får man som behandlare inom psykiatrin göra såhär?
Säga sådana saker?

Det kanske man får.
Jag är ju bara en person med psykisk ohälsa.

Gillar