Lifebyhelena

Tabubelagda självmord

Självmord. Så tabubelagt. Så skrämmande. Men för mig och mina sjuka tankar, så naturligt och vanligt. Självmord är ingenting som människor känner sig bekväma att prata om. Kanske är det bra, men samtidigt tror jag att det ökar romantiseringen som allt hyschpysch kan medföra. Många är de gånger då jag har fastnat i självmordstankar, självmordsplaner, och upptäckt att jag fascineras av det. Att välja bort livet och ta döden istället är så totalt emot människans natur. Människans natur förutsätts av att människan lever. Att då välja döden är helt tvärtom. Däri tror jag min fascination ligger. Jag har under mer än ett år levt tillsammans med självmord. Jag har hållit självmordsplanerna i ena handen och dödsångesten den andra. Jag har många gånger slagits emot det mänskligt uppbyggda samhällets lagar och regler. Jag har velat dö. Ändå har jag tvingats vara kvar i livet. Så orättvist det har känts. Så brutalt. Så kränkande. Men på något sätt nödvändigt för att undvika ytterligare ett självmord. Nödvändigt för att undvika att sjukdomen tar livet av ännu en människa. Jag är övertygad om att självmord är det sista skedet i sjukdomens slutstadium. Psykisk ohälsa är dödlig. Den är brutal. Och den tar livet av sina offer. Precis som cancertumörerna äter upp sina offer så tar psykisk ohälsa all livslust tillfånga och suger ur all ork till livet. Till slut orkar inte människan hålla sjukdomen ifrån sig och den vinner. Make sense? Jag önskar att tabun kring psykisk ohälsa och självmord försvinner. Kanske kan det på sikt leda till att fler liv kan räddas och sjukdomen besegras. //Helena

Gillar