Sista dagen

Min kropp, Helenas resa, Träning

Natten blev orolig och alldeles för kort.
Det var några händelser som rev upp en del inuti.
Det blev för mycket och ångesten började äta upp mig, igen.

Den lämnar mig väldigt sällan, den där ångesten.
Den är lite som min närmaste.
Den som alltid finns där.
Den som aldrig länkar mig.

Jag vill inte ha den som min närmaste.
Den gör mig illa.
Väldigt illa faktiskt.

Varenda minut är en helvetisk kamp för mig.
Varje minut behöver jag kriga för att orka fortsätta gå.
Det är ingen dans på rosor, inte någongång.
Jag har ingen räkmacka att glida på (tur det för att jag tycker ju inte om räkor 😂).

Drömde en hel del mardrömmar inatt.
Och väldigt mycket stressdrömmar.
Mycket om mitt gamla jobb.
Att jag hade varit iväg på kvällen och var tvungen att sova på jobbet, eftersom jag skulle börja jobba tidigt.
Hade panik.
Försökte hitta vägar att få vila, men jag fick ingen.

Kvaliteten på sömnen var inget vidare.
När jag slängde benen över sängkanten, kändes det inte som att jag hade sovit någonting alls.

Träningen gick ändå rätt bra.
Det var nog det roligaste passet hittills faktiskt, förutom spinningen då.
Körde igenom benen, rumpan och axlarna och mjölksyran var närvarande typ hela tiden.
Ändå var det både skönt och roligt.
Skönt för att jag inte tänkte på någonting annat än träningen.
Roligt för att jag ändå kände att jag klarade av övningarna på ett bra sätt.

Snart har den första veckan gått.
Den har gått skapligt.
Jag hade nog inte riktigt trott att det skulle vara fullt lika kämpigt som det har varit, men jag har klarat av det.
Jag har inte fuskat någongång.
Varken ätit för mycket eller för lite.
Tränat det jag ska.
Försökt hitta en del vila, även om det varit svårt.
Jag har försökt ha en fokuserad inställning och försökt peppa mig själv.
Det är jag mindre bra på, men jag har ju fina människor både IRL och här på bloggen som hejar på mig!
Det värmer och hjälper långt ❤

Gillar

Kommentarer