Osammanhängande svammel

Tre år. I över tre år har jag varit heltidssjukskriven. Sjukt lång tid. Tre år. Ett av dom åren tillbringade jag inlåst. De andra två har jag försökt återskapa något slags liv. Jag tror nog inte riktigt att det kommer komma en dag då jag mår bra. Okej kanske, men inte bra. Och det får väl vara så. Jag jobbar på att acceptera det. Förut har jag vägrat acceptera hur mitt liv har blivit, men med åren har det blivit så ohållbart att stå ut med kampen att jag börjar förstå att jag inte kommer stå som ensam segrare i slutet. En del kanske tycker att det låter sorgligt, jag försöker mest tänka på att jag kanske kan få det okej ändå. Fast jag tror inte riktigt på det. Tror inte på att jag kommer få ett liv jag tycker är okej. Mina dagar kantas av oro och ångest av olika slag. Svårt att förklara hur det är att leva mitt i ett kaos, men det är inte alltid överjävligt. Vissa stunder kan vara mindre ångestrika. Vissa stunder kan jag faktiskt andas hyfsat normalt. Det är väl för dom stunderna jag fortsätter kämpa. Äh, jag vet inte vad jag ska skriva om idag. Det är mest grötigt i huvudet. //Helena

Gillar

Kommentarer