Lifebyhelena

Mörkrets krafter

Jag kämpar. Åt fel håll? Jag slåss. Mot fel personer? Jag vägrar. Livet? Det är så mörkt. Var jag än vänder mig möts jag av ett kompakt mörker. Ett mörker så svart att även träden skulle bli rädda. Jag blir rädd. Rädd för att inte komma loss. Rädd för att fastna. Läkare P konstaterade att jag är satt på paus. Frågan är när det är dags att trycka på "play" eller "stopp". Jag försöker ständigt komma åt stopp-knappen, men det är alltid någon som vägrar låta mig nå den. Frågan är hur jag då ska göra. Ska jag fortsätta dra åt andra hållet eller ska jag ta emot hjälp? Idag åt jag lite fil och müsli. Och gud vad det växte i munnen. Jag försökte vägra den andra näringen, men M och E har nog utrustats med änglars tålamod så jag ligger i mitt rum, i min säng, under mitt täcke. Inte fastspänd. Mörkret drar. Säger åt mig än det ena, än det andra. Personer runtomkring säger att jag län välja att inte lyssna. Men det är omöjligt när mörkret drar så starkt i mig. Jag måste försöka tvinga mig att acceptera att de tvingar mig. Jag måste. För allas skull. Om inte mörkret ska få vinna (vilket det är nära att göra). //Helena

Gillar