Lifebyhelena

Mitt riktiga jag?

Jag vet att jag kan verka vresig. Sur. Tvär. Jag vet att jag kan störa. Förstöra. Förgöra. Självhatet äger mig. Totalt. Och jag sågar allt jag gör. Ingenting duger. Jag är aldrig bra nog. Egentligen inte bra överhuvudtaget. En del i min omgivning försöker få mig att omvärdera. Ompröva. Se från olika vinklar. Titta i olika vrår. Kanske finns det ett uns av kärlek till mig själv i något hörn? Hittar inget. Faktiskt ingenting överhuvudtaget. Jag letar efter anledningar att fortsätta slåss. Fortsätta gå. Men det är så förbannat motigt. Så förbannat mörkt. Snårigt. Trassligt. Omöjligt? Visst har jag kommit långt. Vissa saker har blivit betydligt bättre. Men det har även tillkommit en hel rad med nya svårigheter. Nya utmaningar? Fast det känns mest som bakslag och nya knytnävsslag för mig. *
ag försöker tänka att jag inte ska ge upp. Att jag ska ta mig vidare, ta mig igenom. Men det är otroligt svårt när det hela tiden uppkommer nya problem. Jag tappar lusten. Jag tappar sugen. Jag förlorar orken. Hamnar i soffan. Utslagen. Med rörelsetvången dundrande i huvudet. Finner ingen ro. Ger mig iväg på promenad. Åker ut till stallet. Springer. Gör allt förutom att vara still. För paniken blir alltför stark. Alltför svår. Och jag känner mig så förbannat, överjävligt ensam mitt i allt. Trots att jag vet att många tror på mig. Ändå tränger ensamheten sig på. För jag är ensam i mig själv. Ensam i min ångest. Ensam med mina minnen. Ensam. Ensammare. Ensammast. //Helena

Gillar