Livet utan

Depression, Mobbning, Tvistur

Jag försöker fortsätta andas.
Fortsätta gå upp.
Även om hjärtat gör ont.

Jag skulle så gärna vilja att allt vore annorlunda.
Att det fanns andra alternativ som skulle fungera.

Mitt liv kommer alltid eka tomt efter Tvistur.
En bit av mitt hjärta kommer alltid att fattas.

Jag måste lära mig hitta en ny väg.
Hitta någon återhämtningsplats.

Att erkänna för mig själv och för er alla att jag faktiskt inte reder ut min situation längre, känns tungt och svårt.
Att våga berätta om tröttheten och ångesten.
Våndan inför att inte klara av.
Våndan inför att inte ha tillräckligt med pengar.
Ångesten inför mig själv.
Och skammen jag känner.

Misslyckandet som syns alltmer.
Utanpå.
Inuti.
Runtomkring.

I mitt huvud skrattar alla åt mig nu.
Skriker att det är rätt åt mig att jag inte kan ha Tvistur kvar.
Hånler.
Pratar bakom min rygg.

Trots att jag läser era ord om och om igen.
Era ord som berättar att ni förstår.
Att det är det bästa beslutet jag kan ta just nu.

Ändå skäms jag.
För att jag återigen kraschat.

Gillar

Kommentarer