Lifebyhelena

Krama min själ

Depression, Psykisk ohälsa

Det gör ont.
Värker.
Som om någon kramar om min själ.
Kramar ur det sista som finns kvar.

Ångesten bosätter sig i varje cell.
Kroppen tas över av någonting annat.
Bortom kontroll.
Utan hopp.

Det som händer i mitt huvud, snurrar ännu mer.
Mina händer hittar inget fäste.
Jag glider.
Ramlar.
Trillar ner.

Och allt är bara mitt eget fel.

Ner i depression.
Utan ljus.
Bara mörkt.

Jag är inte särskilt stark i huvudet.
Snarare skör.
Trasig.
Sprucken.
Splittrad.
Med många skärvor.
Utan lim.

Jag faller isär.
I alldeles för många bitar.
Hur ska jag någonsin gå att laga?
Kommer jag någonsin kunna hålla ihop?
Kommer jag någonsin hitta mitt eget lugn?

Jag vill kunna krama om min själ.
Viska att vi kämpar tillsammans.
Viska att vi är ett.

Gillar