Komplicerad vänskap

Jag är inte en helt enkel person. Mina tankar och känslor spelar mig ofta spratt. Det är komplicerat. Ingenting som går att förklara. Under så förbannat många år var jag utanför, ensam. Fick emellanåt vara med korta stunder. Stunder av lugn. Lugn som inte höll i sig särskilt länge, men som gjorde att jag orkade stå ut lite till. Det var en falsk vänskap. Det var aldrig någon vänskap. Idag är jag fortfarande otroligt skadad av mina erfarenheter. Jag kan inte gå in helt förutsättningslöst i en vänskap eller relation. Det skrämmer bokstavligen skiten ur mig. Jag klarar inte av det.
Jag har en del vänner. Jag uppfattas nog inte som särskilt blyg. Vad ingen vet är alla förbannade hjärndemoner som attackerar mig ständigt. Jag kan aldrig slappna av. Tänker alltid på hur jag bedöms, vad den andra parten tänker om mig, att allt bara är falskt. Jag vet att jag lägger orden i andras mun. Jag vet att jag aldrig ger någon en ärlig chans. Det tar tid för mig att lita på någon. Jag längtar ständigt efter att få umgås med de jag bryr mig om. Men jag är för feg för att ta för mig. För feg för att fråga om jag får vara med. Som en sexåring på förskolan. Rädd för att bli utanför. Rädd för att få nej. Rädd för att bli ensam. Igen. //Helena

Gillar