Lifebyhelena

Klister

Det är som klister i huvudet. Klister. Även under tungan. Tunghäfta. Kan inte uttrycka det jag behöver. Vågar jag inte? Vill jag inte? Rädslan gör mig paralyserad. Paralyserad inför läkarsamtalet. Min yttepyttelilla liv - del vill inte att de ska lämna mig ensam. Samtidigt måste jag ställa in mig på att det är vad som kommer ske. Och någongång måste det ju ske så varför inte nu på en gång? Jag har två planer. En primär och en i andra hand. Det är fortfarande så skruvat i huvudet. Låst. Instängt. Och det är ingen vidare klarhet i vad som gäller och inte. Det stressar mig enormt mycket. Jag avskyr när jag inte vet. Samtidigt så orkar jag inte jaga efter kontrollen. Ytterligare ett tecken på min förbannade genomtrötthet. Trött på livet. Trött på döden. Trött pp allt däremellan. Trött på allt. //Helena

Gillar