För att jag är värd det.

Du sitter ute i solen.
Förmiddagen har du tillbringat i stallet.
Du har mockat.
Packat påsarna med hö.
Bytt vatten.
Ridit.

Du kommer hem.
Du ör så trött.
Huvudvärken ligger över dig.
Det är dimmigt och trögt.
Du vill lägga dig och vila, helst sova.
Kanske läsa några sidor i den där boken du längtar efter att läsa.

Planeringen är att du ska springa en sväng.
Du dividerar med dig själv.
Väger för och emot.
Men du kommer fram till samma sak som du alltid kommer fram till.
Det där om att det är lugnare för din hjärna om du tar den där springturen.
Om du inte gör det kommer hela eftermiddagen och kvällen innehålla stress över att du inte sprang.
Så du väljer att ändå ge dig ut.

Du väljer att ta en kortare runda idag.
Du har ju trots allt ridit och det är varmt.
Du startar Runkeepern som vanligt.
Musiken i öronen peppar upp dig.
Du känner dig stark, trots tröttheten.

Rundan känns bra.
Du känner att det gick snabbt och att du kanske faktiskt slagit nytt rekord.
Och när du ska stänga av Runkeepern för att titta inser du att den har stängts ner.
Den har alltså inte varit på under springningen.

Det är nu det blir en katastrof.
För om inte siffrorna finns där så har du inte heller sprungit.
Det räknas inte.
Det är nu den verkliga kampen drar igång för fullt.
För du ska stå ut och inte springa en runda till bara för att få siffrorna i telefonen.
Du kämpar för att få din hjärna att inse att träningen räknas även om det inte finns något bevis på telefonen.

Jag vill inte att siffrorna ska styra mitt liv.
Inte siffrorna som står för hur långt jag sprungit.
Inte siffrorna som visar hur många mil crosstrainern rört sig under mitt träningspass.
Inte hur lång min ridtur blir.
Inte hur ofta jag tränar eller hur länge.

Jag vill inte att livet ska handla om ett ständigt jagande efter någonting annat.
Jag vill ha ett liv som är mitt och som jag faktiskt kan tänka mig att leva.
Jag vill inte att mitt värde ska sitta i hur mycket jag väger.
Jag vill inte att mitt värde ska sitta i hur mycket jag tränar.

Jag älskar att träna. Det ger mig liv. Det ger mig energi.
Och jag tänker aldrig mer låta mitt liv hamna så fel att jag inte längre får träna.
Utan träningen mår jag dåligt och jag behöver fylla på mitt liv med saker jag mår bra av.

Jag kämpar för att våga tillåta mig vila.
Jag kämpar för att få mig själv att förstå att jag inte är lat bara för att jag sitter still och läser en bok.
Jag kämpar för att orka leva ett någorlunda okej liv.
Det är mitt mål.
För jag behöver det.
För jag är värd det.

Gillar