Ett avskum

Funderar varje morgon varför jag ska gå upp. Funderar varje kväll varför jag ska gå och lägga mig. Funderar många gånger över varför jag fortsätter kämpa, även när livet går emot mig gång på gång. Svaret vet jag inte riktigt. Jag vet att det för andra har vänt. Att andra som varit lika djupt nere i skiten faktiskt ha lyckats resa sig och stå stadigt. Det är svårt att tänka nu när det är så svajigt. Jag vill bara ha lite fast mark under fötterna. Vill så gärna känna en liten stunds lugn inuti. Tänk om dagen kommer då jag faktiskt vill gå upp. Att jag faktiskt vill åka och rida. Att jag faktiskt vill träffa människor. Tänk om dagen kommer då jag faktiskt kan skratta igen. Det är så förbannat sorgligt att se livet gå vidare hos andra. Att inse hur svårt mitt liv är för mig. Det som verkar enkelt hos andra behöver såklart inte betyda att det är enkelt för dom. Och man ska inte jämföra liv, jag vet. Samtidigt är det svårt att låta bli att se andras liv rulla vidare medan mitt har hamnat på paus. Jag vet inte hur länge jag kommer stå och stampa här på min lilla plätt. Jag vet bara att jag måste fortsätta slåss för att få fortsätta andas. Det skriker i mig. Skriker att jag är så värdelös och ful och fet och äcklig. Jag fylls av avsmak när jag ser min kropp. Jag fylls av hat när jag ser mig i spegeln. Jag hatar spegelbilden. Hatar den så mycket att det gör ont. Och det är klart att jag borde försöka vara tacksam över att jag har en kropp som fungerar. Jag borde försöka se det bra i att min kropp faktiskt orkar träna så hårt. Att den faktiskt orkar springa långt. Rida mycket. Promenera. Träna. Men det är så svårt när jag hela livet fått höra hur fet och värdelös jag är. Det är svårt att tänka att det andra har sagt till mig kanske inte är helt sant. För det jag ser i spegeln är bara ett stort, fett avskum. Ett avskum som inte är värt ett skit.
//Helena

Gillar

Kommentarer

Hanna,
Jag håller med dig. Det är svårt. Svårt att fortsätta. Svårt att inte tro på att det andra sagt är sant. Det gör ont att se andra gå vidare och själv stå kvar och stampa. Men låt oss fortsätta ändå? <3
jagkanpratanu.wordpress.com
Helena,
Ja, det gör ont. Och vi måste ju fortsätta kämpa ändå, även om det tar emot. Kan bli så frustrerad över att andras liv verkar lösa sig så smidigt! Men det är ju vad jag ser, det är inte alls säkert att det jag ser är sant. Sen är det väl så att människor visar det dom vill, inte alltid det som är sanningen. Vi fortsätter! Kram <3
lifebyhelena.wordpress.com