En söndag i slutet av mars

Jag vill bara se okej ut. Jag vill bara kunna leva med hur min kropp är. Jag önskar jag kunde uppskatta den för det den orkar. Sedan jag började försöka äta bättre har det förändrats. Jag orkar vara i stallet. Jag orkar träna. Jag orkar göra saker. Ändå ligger ångesten så tät. Den släpper inte. Depressionen är tillbaka. Vet inte varför. Kanske för att jag försöker mig på en förändring, kanske på grund av årstiden. Det spelar egentligen ingen roll varför, den är tillbaka helt enkelt. Det gör att dagarna är tunga och motiga. Det gör att nätterna blir allt kortare och mardrömmarna allt fler. I vilket fall som helst jobbar jag på att släppa kroppsångesten. Det är ju skitsvårt och jag tror nästan att det är omöjligt att bli helt fri, men det kanske kan bli bättre. Jag hatar verkligen min kroppsform. Jag hatar mina ben. Jag hatar min mage. Jag hatar mina fötter. Jag hatar att jag inte kan se något jag tycker om. Jag hatar att jag hela tiden jämför mig med andra och tycker att alla är smala medan jag fortfarande är stor som en valross. Jag hatar ätstörningen. Jag hatar att styras av den. Jag hatar att ha ångest på grund av den. Jag hatar att må dåligt på grund av den. Jag hatar just nu att vara vid liv. Men. Imorgon ska jag på hingstvisning med ett par fina vänner. Det blir ett break från tugget i huvudet. Jag hoppas det går bra trots att måendet är kasst! Kanske visar några foton efter :) //Helena

Gillar

Kommentarer

Meridan
,
Och jag som tycker att du är så finså underbarså fantastisk Ditt jämförelsematerial sitter i ditt huvud och det är ett bedrägligt material. Det visar ingen rättvisa. Ingen sanning. Ingen kärlek. Du gör helt rätt som försöker vända ätstörningen ryggen!! Har den gjort dig annat än illa?? Har den inte stulit tillräckligt många år från dig? Har den inte förstört tillräckligt för dig? Nu är det dags att tänka annorlunda. Du har vänner som tycker om dig för den du är ta vara på dem och njut av morgondagen Glöm inte att du är fin, vacker, underbar Älskar dig Kramar om