Lifebyhelena

Det kallas Ångest.

Jag känner mig så vilse.
Vet inte åt vilket håll jag ska gå.
Vet bara att jag måste tvinga mig att fortsätta, även om jag inte vill, inte orkar.

Nätterna är långa och plågsamma.
Mardrömmarna avlöser varandra de stunder jag sover.
Det är stress.
Något som jagar mig.
Eller någon.

Jag var inne i en affär häromdagen.
Såg en person som jag kände igen, men jag minns inte varifrån.
Får inte tag i minnet.
Känner bara obehag.
Rädsla.
Trots att jag inte vet vem det var jag såg.
Kanske påminde hen bara om någon.
Kanske var det en person jag verkligen har mött någon annan gång.
Jag vet inte.

Paniken växer inuti.
Vet inte i vilken ände jag ska börja dra för att få ner ångestnivån.
Hjärtat bankar så hårt det bara kan, påminner mig om att jag fortfarande måste andas.
Mina lungor rymmer inte så mycket luft.
Försöker dra ner allt syre jag kan, men det kommer inte in tillräckligt.
Kallsvetten bryter fram.
Det börjar snurra i huvudet.
Det dansar svarta prickar framför ögonen.
Desperat drar jag flera djupa andetag i hopp om att blodet ska syresättas igen, att yrseln ska ge vika och lugnet komma.
Men det fungerar inte.
Inte den här gången heller.

Det kryper i hela kroppen.
Kan inte vara still, även om kroppen är trött.
Kan inte röra mig, även om det kryper överallt.
Ingenting känns bra.
Ingenting hjälper.

Det kallas Ångest.

Gillar