Lifebyhelena

Den nakna sanningen

Det sägs att kroppen ska vara ens tempel. Men vad gör man när kroppen är ens fiende? Vad gör man när allt man ser i spegeln är äckligt och fult? Jag har lidit av ätstörningar under i princip hela mitt liv. När jag var liten fick jag dagligen höra hur andra såg på mig och min kropp. Det fortsatte i många, många år. Efter det fortsatte jag själv att håna mig. De senaste 20 åren har mina dagar på ett eller annat sätt kretsat kring mat, kropp och vikt. För vems skull? Egentligen? De som jag umgås med idag struntar i hur jag ser ut. För dom är det inget viktigt. Men för mig och min hjärna är det livsviktigt. Jag bara "måste" gå ner lite i vikt. Jag bara "måste" träna mer. Jag duger aldrig. Inte i mina ögon. Och när jag tittar mig i spegeln så ser jag varje ätstörd människas mardröm. Jag ser magen med bilringar. Jag ser gäddhäng på armarna. Jag ser gigantiska lår. Jag ser med stark avsky på mig själv. Och jag vet så väl att min kropp är en mardröm. Jag har fötts med en kropp som har lätt för att gå upp i vikt. En kropp som förvisso även har lätt för att bygga muskler, men samtidigt även samla på sig onödigt fett. Jag har inte dom fysiska förutsättningarna för att bli sådär mager som min hjärna vill att jag ska bli. Det är nog i princip omöjligt. Jag brottas dagligen med ätstörningen. Mina vakna timmar går åt till att fundera kring vad jag ska äta, hur mycket jag ska äta, när jag ska träna, vad jag ska träna, hur länge jag ska träna. Jag jagar ständigt efter mer motion på något sätt. Jag tar en extra promenad. Jag rider lite längre. Jag tränar lite till. Trots att jag egentligen inte orkar. I perioder kräks jag upp maten. Kräks för att jag hatar mig så mycket att jag vill förstöra lite till. Kräks för att kunna inge mig falska förhoppningar på att jag ändå har lite kontroll över någonting. Så fel jag har. Jag vet. Men min hjärna är så van vid det här tankemönstret och det är i det närmaste omöjligt för mig att göra det på egen hand. Jag vet inte vad jag själv vill. Jag vet att jag hatar att ha det såhär. Jag hatar att må såhär. Ändå bankar det i huvudet att jag bara "måste" gå ner lite mer i vikt. Jag bara "måste" träna lite till. Och sen är karusellen igång igen. Kroppshatet blir värre än någonsin och jag skäms. Helst av allt vill jag inte gå ut alls. Helst av allt vill jag gömma mig. Inte visa mig. Vill inte visa hur misslyckad jag är som är såhär stor. Vill inte visa hur äcklig jag är. Och när jag inte är vaken och funderar kring allt det här, då drömmer jag mardrömmar kring det istället. Mardrömmar med minnen från förr. Mardrömmar om livet som är idag.
//Helena

Gillar