Dagen efter Lidingöloppet

Depression, Psykisk ohälsa, Min kropp

Igår var det alltså dags för mig att genomföra den tredje delen av min Tjejklassiker, nämligen Lidingöloppet. En mil skulle jag springa.
Jag var rejält orolig innan för hur det skulle gå med tanke på att jag endast sprungit två gånger de senaste månaderna. Uppladdningen som inlagd på psyk har inte direkt varit ultimat, men jag har inte haft några alternativ. Det var länge tveksamt om jag skulle reda ut att åka till Lidingö överhuvudtaget, så med tanke på hur mitt liv har sett ut de senaste månaderna är jag nöjd över att jag lyckades ta mig runt hela banan. Jag sprang betydligt mer än jag hade trott att jag skulle orka.

När jag kom i mål kände jag en enorm lättnad. Det var en stor befrielse att kunna släppa tankarna på det här loppet. Nu är det fem månader kvar till Vasaloppet, vilket även är den sista delen av min klassikerresa. Jag hoppas att jag kommer gilla att åka skidor och jag hoppas att det blir snö så jag får möjlighet att träna inför det loppet 😃
Men först ska jag njuta av att löpningen är avklarad och sen ska jag även vila upp mig under en vecka i Egypten tillsammans med min pappa. Vi bokade en resa häromveckan så i början av februari åker vi tillbaka till samma hotell vi var på sist. Det ska bli otroligt skönt!

Hur mår jag annars då?
Det är inte så jättebra tyvärr. Jag försöker ta en stund i taget och dela upp dagarna i kortare bitar för att orka hantera all ångest som finns inuti. Snart ska jag gå ut på en längre promenad för att försöka distrahera tankarna lite. Imorgon ska jag på terapi, mycket välbehövligt. Innan dess ska jag försöka få till ett träningspass. Det var ett bra tag sen sist... På onsdag är det dags för första tillfället med underhålls-ECT, håll tummarna för att det kommer fungera! På torsdag ska jag äntligen klippa och färga håret. Det var ett bra tag sen sist! Den här veckan är rätt fullbokad så den borde passera relativt enkelt.

Jag funderar mycket kring min kropp. Jag har ju gått upp en del sedan jag blev inlagd, men jag har konstigt nog inte så extremt mycket ångest kring det. Jag klarar av att äta normalt och jag äter inte bara nyttigheter. Tänker att det kommer ändra sig med tiden och att jag antagligen kommer återgå till mina normala kostvanor vartefter. Just nu orkar jag helt enkelt inte anstränga mig. Förhoppningsvis rättar det till sig med tiden. Mitt mående är för dåligt för att jag ska orka engagera mig mer än jag gör.

Jag är livrädd för att trilla ner i depressionen igen. Är livrädd för att mina mediciner inte ska fungera och att ECT:n inte ska påverka någonting. Men jag vet att det inte är någon idé att jag går runt och oroar mig. Det ger mig ingenting positivt, det tar bara en massa energi. Jag försöker tänka att jag ska ta en stund i taget istället.

Idag försöker jag sträcka på mig lite extra, klappa mig själv på axeln, känna mig stolt över att jag lyckades genomföra ett tufft Lidingölopp som innehöll många branta backar. Jag klarade av det trots att jag tillbringat de senaste åtta veckorna inlåst på psyk. Det är en prestation.

Gillar

Kommentarer

nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Jag är så imponerad av att du tog dig runt loppet Helena, och jag tänker på dig och hejar massor på dig på avstånd, om du själv bara kunde förstå hur jävla bra du är, på alla sätt och vis! Stora kramar <3
nouw.com/nikolinapettersson
lifebyhelena
lifebyhelena,
Tack fina du! Jag är oerhört glad över att jag tog mig runt och att det äntligen är över! Tack för att du hejar! Det behövs 😍 stora kramar tillbaka ❤️
nouw.com/lifebyhelena
Naatly
Naatly,
Du är så jävla grym Helena!! Tänk att du klarade av det efter det du varit med om sista tiden ❤️ Jag hoppas du kan förstå hur fantastisk du är!! KRAM
nouw.com/naatly
lifebyhelena
lifebyhelena,
Tack vännen! Ja, det känns fantastiskt att jag redde ut det trots allt som varit! Det är underbart skönt att det är över också! Kram ❤️
nouw.com/lifebyhelena