Jag ångrar mig inte
Jag trodde nog ändå att jag skulle göra det.
Ångra att jag sålde min bästa vän.
Ångra att jag gav upp min livlina för att hitta någon annan.
Tvistur var mitt liv.
Han var orsaken till att jag fortsatte andas.
Han var min länk till världen.
För ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle sälja honom.
Det fanns inte i mitt huvud överhuvudtaget.
Jag var helt säker.
Säker på att jag inte ville ge upp.
Säker på att vi var ett oslagbart team.
Sen kom den där söndagen.
Den där söndagen i oktober.
Den dag då allting förändrades.
Jag åkte till stallet, precis som vanligt.
Hade nog inga direkta tankar, mer än att jag var vansinnigt trött.
Sen red vi iväg, jag och mitt röda yrväder.
Och någonstans när vi skrittade uppför backen, hamnade jag i väggen.
Jag orkade inte mer.
Jag ville inte längre.
Där och då bestämde jag mig.
Bestämde mig för att ta det allra svåraste beslutet.
Bestämde mig för att sälja min bästa vän.
Vägen till att hitta rätt köpare visade sig vara betydligt mer krokig än jag hade kunnat ana.
Samtidigt kan jag, med facit i hand, känna att det var värt all väntan.
Bättre köpare kunde jag aldrig ha fått.
Jag vet att Tvistur har det toppen.
Jag vet att han mår bra.
Och nej.
Jag ångrar mig inte.
Faktum är att jag inte har tvekat på mitt beslut en enda gång sedan den där söndagen i oktober.
Trots att jag haft alla möjligheter att ompröva mitt beslut, har det stått fast.
Jag har gått vidare.
Tvistur har gått vidare.
Jag vet inte varför jag skriver om det här just nu, det är bara det som var i huvudet när jag satte mig ner.
Kanske vill jag försöka förmedla att det finns andra vägar att gå på i livet, även om man trott att just en speciell väg varit den rätta.
