Hej mina vänner!
Long time no see 🙄
Det händer så mycket just nu så jag vet inte riktigt var jag ska börja...

I tisdags hände någonting riktigt stort.
Stort för mig.
Efter ett halvår avslutades min traumabearbetning.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig färdig.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna släppa vissa delar.

När jag och min terapeut påbörjade den här behandlingen var jag livrädd.
Hur skulle jag våga berätta vad som varit?
Hur skulle jag våga lita på n��gon?
Men sen klev jag in i terapirummet och någonting häftigt hände.
Jag kände mig trygg.
Trygg både med terapeuten och rummet vi befann oss i.
Jag tror faktiskt inte att det har hänt mig någongång under alla år i terapi.

Inte en enda gång under behandlingen har jag skämts för att berätta vad jag varit med om.
Jag har inte känt mig nedvärderad eller dömd på något sätt.
Jag har bemötts med en respekt.
Jag har behandlats som en vuxen människa som faktiskt inte är korkad.
Jag har inte känt någon maktskillnad alls.
Jag har känt mig som en jämlike.

Arbetet med en del av mina trauman har varit sjukt intensivt.
Varje vecka har vi spelat in en sekvens som jag sedan lyssnat på varje dag till nästa terapitillfälle.
Då har en ny inspelning gjorts och så har det hållit på.
Nu har det gått tre dagar sedan vårt avslutande av traumabearbetningen och det känns som en befrielse att inte behöva lyssna mer.

Jag kan med handen på hjärtat säga att behandlingen har gått så mycket bättre än jag trodde var möjligt.
Jag har aldrig känt mig såhär fri som jag gör just nu.
Jag vet att jag kommer få bakslag och må skit, men jag tror att jag kommit så pass långt att det förflutna inte kommer äga mig på samma sätt.

Jag har förändrats under den här tiden.
Jag är säkrare på vad jag vill och jag vill inte bli behandlad hur som helst längre.
Människor som tar mer energi än de ger, kommer jag undvika.
Människor som varit viktigare tidigare, har jag insett inte alls är som jag trott.
Jag vill inte spela med i någons spel längre.
Jag orkar inte anpassa mig mer.
Jag vill hitta vem jag är, inte vem jag tror att alla andra vill att jag ska vara.

Jag påbörjar en ny fas i mitt om nu.
En fas där jag ska försöka skala av min yta för att se vem som gömmer sig därunder.
En del människor kommer finnas kvar nära mig, medan andra kommer försvinna längre bort.
Så har det väl varit förut med, men skillnaden nu är att jag själv kan välja på ett nytt sätt.

Jag behöver inte låtsas vara någon jag inte är.
Jag behöver inte anpassa mig längre.
Välkomna att följa med mig på min resa ❤️

De senaste dagarna har varit fullständigt överjävliga.
Jag har mått så fruktansvärt dåligt och de mörka tankarna har varit så sjukt starka.
Jag kan förstå att det till viss del beror på terapin, men det är väldigt tungt när jag vet att jag bara är i början av min behandling.
Det är så många minnen som dyker upp lite överallt och det tär väldigt mycket på psyket.
Imorgon är det dags för det tredje tillfället och jag ser inte fram emot det.

Ju mer jag tänker på det som har varit genom mitt liv, desto mer trasig känner jag mig.
Det gör ont att minnas.
Det skär som knivar ännu djupare i mina gömda sår.
Att förstå att det som hänt mig, kanske inte är något ”normalt”, det är en insikt som gör väldigt ont.
Trots att jag nog kommer brottas rätt länge med om det verkligen är någonting att må dåligt över eller inte.

Varför är det så egentligen?
Varför förminskar jag precis allting jag varit med om?
Varför är jag så hård mot mig själv i allting?
Varför fortsätter jag straffa mig själv hela tiden?

Jag vet att det här inte är speciellt ovanligt, men det är fortfarande frustrerande.
Sen kan jag bli förbannad på att jag måste genomlida allting som varit igen för att få en chans att komma vidare, medan de som utsatt mig för olika saker kan fortsätta leva sina liv som om ingenting har hänt.
De ägnar nog inte mig många tankar, antagligen inga, medan hela min tankevärld påverkas, medan hela min kropp minns.
Det känns orättvist.

Jag minns.
Och förtränger.
Minnena kommer fram.
Och jag försöker fly undan dom.
Det är som ett dödsstraff.
Först har jag behövt genomlida alla trauman.
För att jobba stenhårt för att överleva dom.
Och nu måste jag genomleva dom ännu en gång.
Var finns rättvisan i det?

Jag börjar fundera.
Ifrågasätta.
Vem är min vän?
På riktigt?
Vem ser mig som en jämlike?
Någon som är värd att behandla med en ömsesidighet?
Jag känner mig ibland behandlad som den sjuka person jag är.
Som att jag alltid är den som har behov av andra.
Men faktum är att jag även behöver känna mig behövd.
Och det gör jag inte alltid.
Det är när jag känner mig bortvald eller utesluten, utanför.
Det är då jag börjar fundera på vad som är meningen egentligen.

Livet känns inte roligt just nu.
Jag mår faktiskt rätt så dåligt.
Det mörka är starkt.
De mörka tankarna väldigt närvarande.
Jag vill inte leva alls.
Ändå finns det där förbannade lilla, lilla hoppet om att det kanske, kanske, kanske kan bli något bättre om jag ”bara” håller ut lite till.
Men hur mycket till ska jag orka?

Ett deppigt inlägg.
Men sant.
Det är såhär mitt liv ser ut just nu.
Även om jag inte vill kalla det för liv.
Jag existerar bara.
Och knappt ens det.