De senaste dagarna har varit fullständigt överjävliga.
Jag har mått så fruktansvärt dåligt och de mörka tankarna har varit så sjukt starka.
Jag kan förstå att det till viss del beror på terapin, men det är väldigt tungt när jag vet att jag bara är i början av min behandling.
Det är så många minnen som dyker upp lite överallt och det tär väldigt mycket på psyket.
Imorgon är det dags för det tredje tillfället och jag ser inte fram emot det.
Ju mer jag tänker på det som har varit genom mitt liv, desto mer trasig känner jag mig.
Det gör ont att minnas.
Det skär som knivar ännu djupare i mina gömda sår.
Att förstå att det som hänt mig, kanske inte är något ”normalt”, det är en insikt som gör väldigt ont.
Trots att jag nog kommer brottas rätt länge med om det verkligen är någonting att må dåligt över eller inte.
Varför är det så egentligen?
Varför förminskar jag precis allting jag varit med om?
Varför är jag så hård mot mig själv i allting?
Varför fortsätter jag straffa mig själv hela tiden?
Jag vet att det här inte är speciellt ovanligt, men det är fortfarande frustrerande.
Sen kan jag bli förbannad på att jag måste genomlida allting som varit igen för att få en chans att komma vidare, medan de som utsatt mig för olika saker kan fortsätta leva sina liv som om ingenting har hänt.
De ägnar nog inte mig många tankar, antagligen inga, medan hela min tankevärld påverkas, medan hela min kropp minns.
Det känns orättvist.
