Jag hade svårt att somna igår.
Som vanligt när jag har en tid då jag måste gå upp, vill sömnen inte infinna sig.
Bara vetskapen om att alarmet kommer ringa gör att jag får ännu svårare att somna.
Nu är vi iallafall på väg till Gävle för att vara med på min brorsons 2-årskalas.
Med lite mer kaffe i magen, börjar väl livet återvända något.
Annars då?
Mitt jullov är över och terapin är igång igen. Nu har vi påbörjat den sista delen av traumabearbetningen och det känns faktiskt rätt skönt. Jag börjar få en annan inställning till en del som jag varit med om och jag kan till viss del känna mig färdig med en del bitar. Det kommer antagligen ta tid innan jag kan lägga det bakom mig, där det faktiskt hör hemma, men jag tycker ändå att jag kommit långt.
14 års terapi börjar närma sig slutet och även om det känns vemodigt, känns det även lite befriande.
Jag behöver pröva att flyga själv och se om mina vingar bär.
Förhoppningsvis kommer den här våren ge mig svar som jag faktiskt kan längta efter.
Förhoppningsvis kommer det som väntar visa sig vara någonting gott.
Mitt liv har alltid varit annorlunda på något sätt och allt som har varit har kostat mig mycket.
Mitt liv blev inte som jag trodde.
Vänner har kommit, men de allra flesta har också gått igen.
Och jag kan förstå det, även om jag inte alltid tycker att det är rättvist.
Jag går in i en ny fas nu.
Det här året kommer säkert bli svårt det med, det kommer ge mig många prövningar och peka finger åt mig åtskilliga gånger.
Men min förhoppning är att det här året också ska ge mig lite förklaringar och på det sättet även lite mer inre lugn.
Hoppas ni får en fin lördag!
❤
