Hej mina vänner!
Long time no see 🙄
Det händer så mycket just nu så jag vet inte riktigt var jag ska börja...

I tisdags hände någonting riktigt stort.
Stort för mig.
Efter ett halvår avslutades min traumabearbetning.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig färdig.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna släppa vissa delar.

När jag och min terapeut påbörjade den här behandlingen var jag livrädd.
Hur skulle jag våga berätta vad som varit?
Hur skulle jag våga lita på någon?
Men sen klev jag in i terapirummet och någonting häftigt hände.
Jag kände mig trygg.
Trygg både med terapeuten och rummet vi befann oss i.
Jag tror faktiskt inte att det har hänt mig någongång under alla år i terapi.

Inte en enda gång under behandlingen har jag skämts för att berätta vad jag varit med om.
Jag har inte känt mig nedvärderad eller dömd på något sätt.
Jag har bemötts med en respekt.
Jag har behandlats som en vuxen människa som faktiskt inte är korkad.
Jag har inte känt någon maktskillnad alls.
Jag har känt mig som en jämlike.

Arbetet med en del av mina trauman har varit sjukt intensivt.
Varje vecka har vi spelat in en sekvens som jag sedan lyssnat på varje dag till nästa terapitillfälle.
Då har en ny inspelning gjorts och så har det hållit på.
Nu har det gått tre dagar sedan vårt avslutande av traumabearbetningen och det känns som en befrielse att inte behöva lyssna mer.

Jag kan med handen på hjärtat säga att behandlingen har gått så mycket bättre än jag trodde var möjligt.
Jag har aldrig känt mig såhär fri som jag gör just nu.
Jag vet att jag kommer få bakslag och må skit, men jag tror att jag kommit så pass långt att det förflutna inte kommer äga mig på samma sätt.

Jag har förändrats under den här tiden.
Jag är säkrare på vad jag vill och jag vill inte bli behandlad hur som helst längre.
Människor som tar mer energi än de ger, kommer jag undvika.
Människor som varit viktigare tidigare, har jag insett inte alls är som jag trott.
Jag vill inte spela med i någons spel längre.
Jag orkar inte anpassa mig mer.
Jag vill hitta vem jag är, inte vem jag tror att alla andra vill att jag ska vara.

Jag påbörjar en ny fas i mitt om nu.
En fas där jag ska försöka skala av min yta för att se vem som gömmer sig därunder.
En del människor kommer finnas kvar nära mig, medan andra kommer försvinna längre bort.
Så har det väl varit förut med, men skillnaden nu är att jag själv kan välja på ett nytt sätt.

Jag behöver inte låtsas vara någon jag inte är.
Jag behöver inte anpassa mig längre.
Välkomna att följa med mig på min resa ❤️

Det händer mycket nu.
Mycket och ingenting.
Det är mycket träning, precis som vanligt.
Tisdag idag och det innebär även terapi för min del.
Sista exponeringen idag faktiskt.
Sista tillfället med inspelning.
Sista veckan med dagligt lyssnande.

Hur det känns?
Väldigt skönt faktiskt.
Skönt, men lite skrämmande.
Skrämmande just för att behandlingen börjar närma sig slutet.
Ett slut som för mig kommer innebära mycket nytt.
Jag ska prova att klara mig mer på egen hand, utan terapi.
Det känna läskigt.
Väldigt läskigt.
Men samtidigt känner jag mig någonstans lite färdig.

Traumabearbetningen har varit mitt mål under lång tid.
Att gå tillbaka och prata om sådant som gjort mig illa för att kunna släppa det lite mer.
Och jag har börjat förlika mig med en del av historien, även om den fortfarande gör ont.

Under den här terapitiden har en hel del nygamla funderingar väckts genom min terapeut.
Det har lett fram till lite nya tankegångar, eller de är egentligen inte nya, jag har bara alltid slagit liknande funderingar ifrån mg.
Vi får se vad som händer med det framöver.
Jag återkommer när jag känner mig redo att dela med mig av det🙂

Nu är det iallafall kväll och jag försöker smälta dagens alla intryck.
Imorgon väntar en ny dag med nya intryck.
Förhoppningsvis blir morgondagen lite lugnare än idag.
Ha en fin kväll ❤️

Jag hade svårt att somna igår.
Som vanligt när jag har en tid då jag måste gå upp, vill sömnen inte infinna sig.
Bara vetskapen om att alarmet kommer ringa gör att jag får ännu svårare att somna.
Nu är vi iallafall på väg till Gävle för att vara med på min brorsons 2-årskalas.
Med lite mer kaffe i magen, börjar väl livet återvända något.

Annars då?
Mitt jullov är över och terapin är igång igen. Nu har vi påbörjat den sista delen av traumabearbetningen och det känns faktiskt rätt skönt. Jag börjar få en annan inställning till en del som jag varit med om och jag kan till viss del känna mig färdig med en del bitar. Det kommer antagligen ta tid innan jag kan lägga det bakom mig, där det faktiskt hör hemma, men jag tycker ändå att jag kommit långt.

14 års terapi börjar närma sig slutet och även om det känns vemodigt, känns det även lite befriande.
Jag behöver pröva att flyga själv och se om mina vingar bär.
Förhoppningsvis kommer den här våren ge mig svar som jag faktiskt kan längta efter.
Förhoppningsvis kommer det som väntar visa sig vara någonting gott.

Mitt liv har alltid varit annorlunda på något sätt och allt som har varit har kostat mig mycket.
Mitt liv blev inte som jag trodde.
Vänner har kommit, men de allra flesta har också gått igen.
Och jag kan förstå det, även om jag inte alltid tycker att det är rättvist.

Jag går in i en ny fas nu.
Det här året kommer säkert bli svårt det med, det kommer ge mig många prövningar och peka finger åt mig åtskilliga gånger.
Men min förhoppning är att det här året också ska ge mig lite förklaringar och på det sättet även lite mer inre lugn.

Hoppas ni får en fin lördag!
❤