Det är häftigt.
Efter åratal med ätstörningar av alla dess slag, känner jag mig friare än någonsin.
Nu har jag kört kost och träning tillsammans med en PT i drygt nio veckor och vi har knappt tre veckor kvar.
Skillnaden den här PT-resan är själva kosten.
Den är rätt normal.
Jag äter köttfärssås.
Tacopaj.
Kyckling med pesto.
Potatis i olika former.
Jag äter äggmacka varje morgon, det jag saknade allra mest förra resan.
Jag äter äppelskivor i ugn med vaniljpudding.
Jag äter rejäla mellanmål.
Jag är typ aldrig hungrig.
Eller jo, jag är hungrig ibland, men inte alls panikhungrig som jag var förra omgången.
Nu är det inte alls så att min förra PT var dålig på något sätt.
Hennes vision passade mig då, medan den PT jag har nu, passar mig perfekt för tillfället.
Det är mer passande i den livsstil jag vill ha.
Det är kost och träning som jag kommer fortsätta med.
Men det var egentligen det här med mina ätstörningar att göra som jag ville skriva lite om.
Under dessa nio veckor har jag faktiskt släppt mycket av min tidigare viktångest.
Jag har börjat värdesätta min fysiska utveckling i form av muskler på ett helt nytt sätt.
Att kunna lyfta allt tyngre, orka mer och mer, det är viktigare.
Jag har även insett att jag inte behöver vända ut och in på mig själv för att anpassa mig efter allt och alla.
Jag är en människa med egna behov och egenskaper.
Behov som kanske inte är som alla andras.
Egenskaper som kanske inte passar alla.
Men det betyder inte att jag är sämre.
Jag är bara annorlunda.
Förut har jag ofta känt att människor runtomkring mig går vidare med sina liv, medan jag står kvar i min skit och stampar.
Så kans jag fortfarande känna emellanåt, men samtidigt går jag också vidare åt mitt håll.
Jag har tappat många vänner längs min krokiga livsväg, ibland pga mitt stökiga liv, ibland pga andras förändringar.
Tidigare har jag alltid känt att jag behöver anpassa mig efter andras förändringar.
Att jag behöver ändra på mig.
Nu har jag börjat förstå varför jag inte känner mig bekväm med för mycket förändringar.
Jag har börjat inse att jag kanske inte mår bra av förändringar och att jag ibland behöver undvika dom.
Jag är jag.
