Under så många år har jag följt andras vilja.
Andras vilja har blivit min lag.
Och andras vilja har till slut blivit min egen.
Till slut visste jag inte var jag fanns längre.
Hade jag ens funnits?
Andras sanningar blev min.
Sanningar som jag i efterhand förstått, inte ens var sanna.
Det var barns påhitt.
Barns oförståelse.
En oförståelse som tilläts fortgå, trots att vuxenvärlden borde ha sett.
Idag har jag makt att själv välja vägar.
Vägar som jag vill gå på.
Jag har möjlighet att välja vilka människor jag vill omge mig av.
Välja vilka jag vill umgås med och även välja bort de jag inte mår bra av.
Jag kan välja att följa andras resa mot ett annorlunda liv.
Men jag kan också välja bort att följa de resor som går åt fel håll.
Jag får uttrycka mina egna åsikter och sätta ord på mina egna värderingar, även om de inte delas av andra.
Jag kan också själv bestämma om jag inte vill dela andras åsikter eller värderingar.
Det betyder inte att jag behöver skämmas över mina egna, däremot kan det innebära att jag inte längre kan umgås med alla.
Min ork att stå upp för det jag själv tror på, eller inte tror på, finns inte alltid och då är det ibland enklare för mig att inte umgås.
Kanske låter det märkligt, men för mig är det verkligheten.
Det finns en del vänner som försvunnit genom mina år som sjuk.
Vänner som jag trodde skulle stanna, finns inte kvar.
Samtidigt finns det även en del vänner som jag trodde skulle lämna mig, som visat sig vara riktiga klippor.
Vänner som betyder allt, trots att vi inte alltid kan ses.
Relationer är svårt.
Jag tycker det är sjukt svårt faktiskt.
Livet är svårt.
Men.
Livet är inte omöjligt.
Hade någon frågat mig för ett år sedan så hade jag sagt att livet var ett helvete och att set helvetet var omöjligt.
Idag då?
Idag ser jag livet fortfarande som svårt, men mer som en möjlighet.
En möjlighet till att hitta min plats.
Min plats.
Mitt liv.

Det är häftigt.
Efter åratal med ätstörningar av alla dess slag, känner jag mig friare än någonsin.
Nu har jag kört kost och träning tillsammans med en PT i drygt nio veckor och vi har knappt tre veckor kvar.
Skillnaden den här PT-resan är själva kosten.
Den är rätt normal.
Jag äter köttfärssås.
Tacopaj.
Kyckling med pesto.
Potatis i olika former.
Jag äter äggmacka varje morgon, det jag saknade allra mest förra resan.
Jag äter äppelskivor i ugn med vaniljpudding.
Jag äter rejäla mellanmål.
Jag är typ aldrig hungrig.
Eller jo, jag är hungrig ibland, men inte alls panikhungrig som jag var förra omgången.
Nu är det inte alls så att min förra PT var dålig på något sätt.
Hennes vision passade mig då, medan den PT jag har nu, passar mig perfekt för tillfället.
Det är mer passande i den livsstil jag vill ha.
Det är kost och träning som jag kommer fortsätta med.
Men det var egentligen det här med mina ätstörningar att göra som jag ville skriva lite om.
Under dessa nio veckor har jag faktiskt släppt mycket av min tidigare viktångest.
Jag har börjat värdesätta min fysiska utveckling i form av muskler på ett helt nytt sätt.
Att kunna lyfta allt tyngre, orka mer och mer, det är viktigare.
Jag har även insett att jag inte behöver vända ut och in på mig själv för att anpassa mig efter allt och alla.
Jag är en människa med egna behov och egenskaper.
Behov som kanske inte är som alla andras.
Egenskaper som kanske inte passar alla.
Men det betyder inte att jag är sämre.
Jag är bara annorlunda.
Förut har jag ofta känt att människor runtomkring mig går vidare med sina liv, medan jag står kvar i min skit och stampar.
Så kans jag fortfarande känna emellanåt, men samtidigt går jag också vidare åt mitt håll.
Jag har tappat många vänner längs min krokiga livsväg, ibland pga mitt stökiga liv, ibland pga andras förändringar.
Tidigare har jag alltid känt att jag behöver anpassa mig efter andras förändringar.
Att jag behöver ändra på mig.
Nu har jag börjat förstå varför jag inte känner mig bekväm med för mycket förändringar.
Jag har börjat inse att jag kanske inte mår bra av förändringar och att jag ibland behöver undvika dom.
Jag är jag.

Jag har haft några tuffa dagar och det är fortfarande tungt.
Jag tänker inte ge mig, även om det är segt och motigt.

Det händer mycket samtidigt som det inte händer någonting.

Jag är mitt i en process där jag funderar på om jag ska avsluta någonting som jag tidigare trott varit äkta.
En insikt om att det som sett ut att vara någonting fint, uppenbarligen bara varit en yta, ett spel.
”Det är aldrig ens fel att två träter” heter det ju och det är sant.
Jag har mina fel, mina brister, mina svårigheter.
Andra har sina.

Ibland gästspelar man i någon annans liv och det behöver inte vara någonting dåligt.
Det som gör mig så ofantlig ledsen är att jag återigen står ensam kvar.
Det gör ont.
Förbannat skitont.
Att se någon annan gå vidare med sitt, och jag är kvar i mitt med min sorg över ännu en förlust.
Samtidigt är jag inte utan ”skuld”.
Jag gör mina val.
Andra gör sina.

Det som känns allra värst är att det har hänt så himla många gånger och självklart undrar jag vad det är för fel på mig.
Vad är det som gör att jag är så otroligt svår att vara vän med?
Eller är det jag som träffat ”fel” personer?
Det jobbigaste i just den här situationen är att motparten vet så mycket om mina tidigare erfarenheter och svårigheter. Att inse att det inte var något äkta. Att jag var så lätt att byta ut. Att det såklart fanns andra vänner för motparten att ”vaska fram”.
Det gör ondast.