Mitt liv, mina beslut
Under så många år har jag följt andras vilja.
Andras vilja har blivit min lag.
Och andras vilja har till slut blivit min egen.
Till slut visste jag inte var jag fanns längre.
Hade jag ens funnits?
Andras sanningar blev min.
Sanningar som jag i efterhand förstått, inte ens var sanna.
Det var barns påhitt.
Barns oförståelse.
En oförståelse som tilläts fortgå, trots att vuxenvärlden borde ha sett.
Idag har jag makt att själv välja vägar.
Vägar som jag vill gå på.
Jag har möjlighet att välja vilka människor jag vill omge mig av.
Välja vilka jag vill umgås med och även välja bort de jag inte mår bra av.
Jag kan välja att följa andras resa mot ett annorlunda liv.
Men jag kan också välja bort att följa de resor som går åt fel håll.
Jag får uttrycka mina egna åsikter och sätta ord på mina egna värderingar, även om de inte delas av andra.
Jag kan också själv bestämma om jag inte vill dela andras åsikter eller värderingar.
Det betyder inte att jag behöver skämmas över mina egna, däremot kan det innebära att jag inte längre kan umgås med alla.
Min ork att stå upp för det jag själv tror på, eller inte tror på, finns inte alltid och då är det ibland enklare för mig att inte umgås.
Kanske låter det märkligt, men för mig är det verkligheten.
Det finns en del vänner som försvunnit genom mina år som sjuk.
Vänner som jag trodde skulle stanna, finns inte kvar.
Samtidigt finns det även en del vänner som jag trodde skulle lämna mig, som visat sig vara riktiga klippor.
Vänner som betyder allt, trots att vi inte alltid kan ses.
Relationer är svårt.
Jag tycker det är sjukt svårt faktiskt.
Livet är svårt.
Men.
Livet är inte omöjligt.
Hade någon frågat mig för ett år sedan så hade jag sagt att livet var ett helvete och att set helvetet var omöjligt.
Idag då?
Idag ser jag livet fortfarande som svårt, men mer som en möjlighet.
En möjlighet till att hitta min plats.
Min plats.
Mitt liv.
