Igår var det alltså dags för mig att genomföra den tredje delen av min Tjejklassiker, nämligen Lidingöloppet. En mil skulle jag springa.
Jag var rejält orolig innan för hur det skulle gå med tanke på att jag endast sprungit två gånger de senaste månaderna. Uppladdningen som inlagd på psyk har inte direkt varit ultimat, men jag har inte haft några alternativ. Det var länge tveksamt om jag skulle reda ut att åka till Lidingö överhuvudtaget, så med tanke på hur mitt liv har sett ut de senaste månaderna är jag nöjd över att jag lyckades ta mig runt hela banan. Jag sprang betydligt mer än jag hade trott att jag skulle orka.

När jag kom i mål kände jag en enorm lättnad. Det var en stor befrielse att kunna släppa tankarna på det här loppet. Nu är det fem månader kvar till Vasaloppet, vilket även är den sista delen av min klassikerresa. Jag hoppas att jag kommer gilla att åka skidor och jag hoppas att det blir snö så jag får möjlighet att träna inför det loppet 😃
Men först ska jag njuta av att löpningen är avklarad och sen ska jag även vila upp mig under en vecka i Egypten tillsammans med min pappa. Vi bokade en resa häromveckan så i början av februari åker vi tillbaka till samma hotell vi var på sist. Det ska bli otroligt skönt!

Hur mår jag annars då?
Det är inte så jättebra tyvärr. Jag försöker ta en stund i taget och dela upp dagarna i kortare bitar för att orka hantera all ångest som finns inuti. Snart ska jag gå ut på en längre promenad för att försöka distrahera tankarna lite. Imorgon ska jag på terapi, mycket välbehövligt. Innan dess ska jag försöka få till ett träningspass. Det var ett bra tag sen sist... På onsdag är det dags för första tillfället med underhålls-ECT, håll tummarna för att det kommer fungera! På torsdag ska jag äntligen klippa och färga håret. Det var ett bra tag sen sist! Den här veckan är rätt fullbokad så den borde passera relativt enkelt.

Jag funderar mycket kring min kropp. Jag har ju gått upp en del sedan jag blev inlagd, men jag har konstigt nog inte så extremt mycket ångest kring det. Jag klarar av att äta normalt och jag äter inte bara nyttigheter. Tänker att det kommer ändra sig med tiden och att jag antagligen kommer återgå till mina normala kostvanor vartefter. Just nu orkar jag helt enkelt inte anstränga mig. Förhoppningsvis rättar det till sig med tiden. Mitt mående är för dåligt för att jag ska orka engagera mig mer än jag gör.

Jag är livrädd för att trilla ner i depressionen igen. Är livrädd för att mina mediciner inte ska fungera och att ECT:n inte ska påverka någonting. Men jag vet att det inte är någon idé att jag går runt och oroar mig. Det ger mig ingenting positivt, det tar bara en massa energi. Jag försöker tänka att jag ska ta en stund i taget istället.

Idag försöker jag sträcka på mig lite extra, klappa mig själv på axeln, känna mig stolt över att jag lyckades genomföra ett tufft Lidingölopp som innehöll många branta backar. Jag klarade av det trots att jag tillbringat de senaste åtta veckorna inlåst på psyk. Det är en prestation.

Jag har tänkt mycket kring det här med att jag alltid har strävat efter att bli som någon annan.
Att jag aldrig varit tillfreds med den jag är.
Det har alltid varit någonting som jag velat ändra på.
Alltid velat förändra.
Jag har sett människor på stan, på TV, i tidningar och på sociala medier.
Kastat längtansfulla blickar på kroppar som i mina ögon sett så perfekta ut.
Velat klippa håret som någon hipp modell.
Fixa naglarna med månadens färg.

Det har alltid funnits någon som varit bättre, sett bättre ut.
Någon som jag velat byta med.
Någon som haft allt det jag själv inte har.

Idag när jag tränade slog det mig, varför är jag inte nöjd med mig?
Varför ska jag hela tiden sträva efter att se ut som någon annan?

I lördags nådde jag min nedersta viktgräns.
När jag började PT-resan satte jag upp en del mål varav vikten var en del i det hela.
För att inte hjärnan ska börja bråka i ätstörningstermer igen, satte jag upp en nedre viktgräns.
En vikt som jag inte ska gå under, utan helst ligga lite över.
I lördags gick jag precis under den, vilket självklart fick hjärnan att snurra igång.
Alltid tanken om att jag bara ska gå ner lite till.
Men nej.
Jag ska inte det.
Jag ska istället försöka hitta min kropps balans.
Hitta ett sätt att bibehålla vikten någorlunda, träna för att forma till det jag vill och äta lite friare.

Så jag började faktiskt igår.
Lade till lite mer ätbart.
Ändrade om lite.
Och jag försöker tänka att jag inte ska fokusera på att se ut som eller vara mer som någon annan.
Jag ska försöka tänka att jag vill bli som Jag.
Inte som du.
Inte som någon annan.

Jag vill vara Jag.
Och jag vill verkligen försöka hitta min kropps form.
Jag vill hitta min balans i kost och träningslivet.
Jag kommer aldrig bli någon fitnesstävlande människa.
Jag kommer inte satsa på att köra olika dieter för att komma i någon särskild form.
Nu ska jag satsa på att hitta den form som min kropp vill ha.
Jag ska fokusera på att bygga upp mina muskler lite mer.
Bättra på konditionen och styrkan.

Jag ska bli mitt eget bästa jag.
Jag vill bli som Jag.

Jag övar mig i att se min spegelbild.
Jag vänder inte alltid bort blicken när jag får syn på mig själv.
På ett gym är jag väldigt exponerad.
Det finns speglar på var och varannan vägg.
Vissa dagar får det mig att må illa.
Andra dagar kan jag acceptera bilden som möter mig.

Jag försöker säga till mig själv att min kropp är min och min uppgift är att ta hand om den så gott jag kan.
Efter åratal av hat, behöver den lite kärlek emellanåt.
Jag tar ibland bild på mig själv när jag tränar.
Lägger upp på instagram, Facebook eller här på bloggen.
Inte för att få uppmärksamhet, mer för att öva mig själv i att se mig själv på bild.

Fördelen med elektroniska bilder är att jag inte kan riva sönder dom.
För det kan hända med pappersbilder.
Jag kan helt enkelt ta ner dom och river dom i småbitar.
På grund av självhat.

Att publicera elektroniska bilder får mig också att se mig själv genom andras ögon.
Jag har hittills inte mötts av ett massivt hat från andra.
Ingen har skrivit att jag är en fet, ful, äcklig sak som inte förtjänar att finnas.
Ingen har uttryckt sin avsky över att min kropp är för stor.
En liten försiktig tanke har smugit sig in i mitt huvud.
Kanske, kanske är det bara i mitt huvud som mobbningen fortfarande pågår?
Kanske, kanske är min kropp helt okej.