Idag satte jag klockan.
Dags att testa ett nytt pass på gymmet.
Ni som känner mig vet att jag verkligen inte är någon som gillar att träna på morgonen.
Om nu 9:00 kan räknas som morgon...

Men.
Det var den tiden passet jag ville testa på gick så det var bara att pallra sig upp.
Vaknade faktiskt innan klockan, som vanligt.

Passet då.
Jo, men det var riktigt roligt och riktigt jobbigt.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men jag var nog inte helt förberedd på hur tufft det skulle vara.
Ni vet när blodsmaken tränger igenom och spyan kommer upp.
Sådär lagom halvfräscht.

Crossforce är en sorts cirkelpass.
7 stationer där vi körde järnet i 45 sekunder per station.
4 varv.
Och efter det första varvet kände jag mig helt spyfärdig.
Det här med morgonträning är verkligen inte vad min kropp älskar.

Idag har jag hoppat grodhopp uppför trappor.
Jag har kört en släde bestående av en steppbräda med vikt på, fram och tillbaka. Det kanske inte låter så jobbigt, men testa så får ni märka hur tungt det kan vara...
Tricepsarmhävningar.
"Kissande hunden" med gummiband.
Vevat med sådana där brandslangar.
Kastat upp en medicinboll på väggen och tagit emot den i en knäböj.
Haft ett gummiband runt höfterna och sprungit framåt.
Gjort diverse tunga magövningar.

Varje station i 45 sekunder.
Alla stationer fyra gånger.
Jag blev helt slut.
Men jag gick därifrån nöjd.
Lugn.
Under de 45 minuter passet varade tänkte jag inte på någonting annat än hur jobbigt det var.
Det fanns verkligen ingenting annat i huvudet.
Det är befriande.
Där får jag min vila.

Mitt testande fortsätter. Idag var det dags för ett pass som fokuserade på rumpan och magen. ABS and ASS pilates. Jag har muskler som uppenbarligen existerar. Muskler som jag inte riktigt visste om. Även om jag gått på pilates förut och var beredd på att det skulle vara jobbigt, för ja, pilates är jobbigt. Många tror nog att det är lugnt och skönt och mjukt och trevligt, men det är riktigt fysiskt krävande.

Det sved rejält i benmusklerna. Rumpan känns och jag är trött. Jag kommer garanterat få träningsvärk. Men. Det var roligt. Så roligt! Eller nja, kanske inte just när det sved som allra värst, men ändå roligt!

Att pressa musklerna på en högre nivå, att känna det där svidandet, då, just precis då, ja då existerar ingenting annat. Inget annat än att det är så jobbigt. Ingen ångest. Ingen panik. Bara just träningen. Det är frihet.

Den förbannade huvudvärken.
Ihärdig.
Bultande.
Konstant.

Jag vet att jag behöver sova mer, men det är svårt att tvinga fram sömnen. Vill den inte komma så kommer den inte.
Sen behöver jag vila mer, jag vet, men hur gör man det när ångesten skriker i varje por?

Jag är så förbannat trött på att ha depressioner.
Jag vill kunna vakna på morgonen och känna en förväntan inför dagen istället för vånda.
Jag vill orka göra saker utan att bli utslagen i veckor efteråt.

Jag försöker utmana mig själv och göra saker även om mitt inre skriker nej, men jag undrar fortfarande när belöningen kommer.
När följer känslan med?
Hur länge behöver man kämpa för att få resultat?

Hela hösten åkte jag och tränade i Linghem där jag bor och jag var nervös och rädd varenda gång jag skulle åka.
Det blev aldrig lättare trots min vilja att förändra.
Varför?
Jag vet faktiskt inte.
Kanske är mitt inre så skört att det tar lång tid innan jag får med hela mig i känslan?

Idag har jag iallafall varit och testat tabata och core på det nya gymmet.
Det gick riktigt bra och var roligt!
Lite nya övningar på den Tabatan vilket var kul! Älskar när man inte vet vad som kommer, det blir liksom en stor överraskning och känns inte särskilt jobbigt som när man vet exakt vilka övningar som återstår 😉
Känner mig mer hemma i en "vanlig" gymmiljö.
Jag har verkligen saknat det!