Hej alla fina läsare!

Det var väldigt längesen jag skrev någonting nu. Andra gånger jag mått dåligt har bloggen och skrivandet varit en viktig ventil för mig, men den här gången har orken verkligen inte funnits. Sen är det ju inte direkt uppmuntrande att läsa mina tankar när det är som mörkast.

Iallafall. Nu skriver jag några rader som nån sorts uppdatering om läget. Jag är fortfarande inlagd, blev inlagd i oktober, och än så länge finns ingen utskrivningsplan. Jag är fortfarande väldigt svajig i mitt mående och stundtals är det rejält instabilt. Jag försöker verkligen kravla mig upp ur det helveteshål som jag varit i och jag har kommit en bit på väg, tack och lov. Jag är inte framme än, men jag är bra mycket närmre nu än jag har varit på länge. Jag kan le emellanåt, jag kan gråta ibland och vissa stunder kan jag tänka positivt.

Jag längtar hem. Hem till min katt. Hem till mina fantastiska föräldrar. Hem till mitt underbara hem. Även om det är en bra bit kvar innan jag når mitt mål att komma hem, så är det vad som får mig att trots allt fortsätta framåt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer. Har ni några frågor så ställ dom så svarar jag. Min hjärna blev totalt slut nu efter bara dessa få rader. Tack för att du läste ❤

//Helena

Stort tack för all respons på mitt förra inlägg! Det betyder mycket för mig att ni är så många som bryr er <3

Jag har funderat fram och tillbaka kring om jag ska skriva om det jag nu kommer skriva om, men jag har kommit fram till att jag behöver dela med mig, och, jag skulle vilja ha er åsikt om det hela. Kanske reagerar jag helt fel, kanske inte.

Det handlar om en sak som hände i söndags här på den slutenpsykiatriska vårdavdelningen som jag vårdas på sedan snart fyra, långa månader. Den här resan har varit otroligt jobbig som ni redan vet och jag förstår att även vårdpersonalen tycker att det har varit, och är, frustrerande att se min kamp som emellanåt går åt helt fel håll.

Det som hände i söndags var att jag fick ännu en panikångestattack. Vid stark ångest brukar jag dunka huvudet i betongväggen och slå mig själv i huvudet med knutna nävar, vilket jag gjorde vid även denna ångestattack. Jag brukar även hamna i någon slags mellanvärld där jag hör vad omgivningen säger, men inte klarar av att förmedla någonting. Vid tidigare tillfällen har personalen gjort vad de kunnat för att hjälpa mig att slå i huvudet på olika sätt, vilket de även till en början gjorde denna gång. Jag försökte resa mig upp ur sängen för att förhindra skötarna att hålla i mig så jag skulle kunna göra mig illa. Till slut lyckades jag ställa mig upp och då hör jag att skötarna säger: "vi släpper och ser vad hon gör". Jag går direkt till en vägg och börjar återigen dunka huvudet mot den. Efter en stund lämnar skötarna mig ensam i rummet, jag fortsätter göra mig illa i ytterligare 40 minuter. Skötarna tittar emellanåt in i det lilla fönstret som finns i dörren. Min ångest är fruktansvärd och jag känner mig totalt värdelös. Jag blir lämnad där i rummet, sittandes på golvet med panikångest, ensam, med huvudet konstant dunkande i väggen. Där och då reflekterade jag inte så mycket på grund av att ångesten var så pass stark, jag minns att jag mest kände mig otroligt ensam och utlämnad och att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag har väldigt svårt för att be om hjälp och när ångesten är för stark blir mitt sätt att be om hjälp att göra mig själv illa på något sätt. Jag vet att det inte är ett bra sätt och jag vet att jag borde ha andra verktyg för att dels be om hjälp, men även för att kunna hantera min ångest. Jag tänker själv att jag har varit sjuk så pass länge att jag borde ha lärt mig andra, och, bättre sätt, men uppenbarligen är så inte fallet.

Efter denna händelse tappade jag tilliten till all personal, även den som inte var direkt inblandad, jag har jag dragit mig undan och är mestadels på mitt rum och jag pratar inte med någon. Jag känner mig totalt värdelös i personalens ögon och denna känsla stänger jag in för att stå ut. Det är inte det bästa sättet, jag vet, men jag är inte så bra på att hantera starka känslor. Jag har pratat med min mamma och min terapeut om det här så jag har inte stängt av helt, men nästan.

Om ni orkade läsa hela min utläggning, vad tycker ni om det som hänt? Är det rätt eller fel? Är det bra att lämna mig ensam så ångesten på så sätt ebbar ut eller är det bättre att de försöker hjälpa mig hantera den på annat sätt? Jag vet själv inte vad jag ska tycka och tänka. Händelsen har gett mig ett trauma, men jag vet inte om det är helt fel att få det av det som hände. Kanske är det ingenting alls att bry sig om. Kanske är det inte ens en händelse som är värd att skrivas om.

//Helena

Oj, var ska jag börja?
Så lång tid har gått sedan jag sist skrev någonting här, så mycket har hänt.

Jag har nu varit inlagd i snart fyra månader och det är först nu jag börjar min resa hemåt.
Jag har varit på den absoluta botten och jag har försökt kravla mig upp en bit så min förhoppning är att jag ska kunna komma hem om en inte alltför lång framtid.
Det kommer krävas mycket av mig för att klara av resan som väntar, men om jag vänder mig om och ser på resan hit så känns det inte helt omöjligt åtminstone.

Det var ett litet livstecken från mig!
Tack alla för att ni finns och peppar mig från olika håll!

//Helena