Jag försöker förstå.
Jag försöker smälta läkarsamtalet jag hade i förmiddags.
Jag försöker komma underfund med vad som sades och vad som menades.
Men jag ligger här i sängen och känner mig så vilsen.

Jag borde ha kommit längre.
Jag har varit här i mer än ett år och varenda vecka får jag dåligt samvete när jag har läkarsamtal. Jag får dåligt samvete för att jag inte har klarat av att bli tillräckligt bra för att bli utskriven.

Jag känner pressen, stressen, missnöjet.
Det kanske inte är menat så, men det är så det känns inuti mig.
Ansvar jag inte riktigt är redo för att ta läggs på mina redan så nedtyngda axlar.
Jag måste bara klara det.
Jag måste lappa ihop mig och ta mig ut härifrån.

Jag upplever inte att läkaren förstår mig.
Jag ber om hjälp att stoppa mitt rörelsetvång.
Jag ber om hjälp att ta beslut om att låta min dörr vara öppen så att det är enklare att avbryta tvångsmotionen. Som svar får jag bara höra att patienter med ätstörningar behandlas på olika sätt. Det är inte så att jag vill ha min dörr öppen, jag vill bara ha hjälp att ta mig ur tvånget. Att bryta.

Sen får jag även höra att det är bra att jag går ut på promenader med t ex mamma. Det gör inget om det kostar lite kalorier.
I mitt huvud blir det detsamma som att det är fritt fram för mig att gå hur mycket jag vill nu, det spelar ändå inte någon roll.

Jag gick en del på innergården nu ikväll eftersom min uppfattning är att jag numera får det. En skötare som var med på läkarsamtalet kom ut och ifrågasatte min promenad. Jag sa att läkaren inte sa att jag inte fick gå. Skötaren sa att hon tolkade det på ett annat sätt men att det är ju mitt val och mitt ansvar om jag vill fortsätta gå. Sen vände hon sig om och smällde igen dörren efter sig.

Det finns ingen vettig personal att prata med.
Jag behöver hjälp, men här får jag inte den hjälp jag behöver.
Jag vet inte heller hur jag ska få den hjälpen.
Jag känner bara att läkarens stress och press läggs på mina axlar och jag är för svag för att orka bära allt det själv. Jag orkar helt enkelt inte.

Jag ska ta mig härifrån.
Jag får göra som jag gjort vid alla andra inläggningar.
Jag får göra det själv.
Jag får plocka ihop skärvorna av mig som ligger överallt, samla ihop dom i en hög och försöka limma ihop dom så gott jag kan.
Kanske håller det, kanske inte, det lär märkas.

Att vinna ett krig för att vinna ett liv.
Är det så det är?
Och vilket liv är det jag vinner isåfall?

Jag kämpar på med maten.
Det är ett helvete utan synligt slut.
Jag vill bara lägga mig ner och aldrig mer gå upp.
Samtidigt vill jag inte vara inlåst längre.

Jag försökte prata med en personal igår om hur jag känner för min kropp.
Hur jobbigt jag tycker att det är att känna att den växer.
Hen bara tittade på mig och frågade vad jag ville att hen skulle säga,
Sen sa hen att jag vill väl inte bo här resten av livet.
Jag vill väl härifrån.
Och egentligen är det ju inte så att jag tycker det är svårt med maten, bara känslorna?
Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle svara.
Vad svarar man på något sånt?

Jag för en ständig kamp för att få i mig mat och vätska.
I nio månader åt eller drack jag ingenting.
Nu både äter och dricker jag och det är skitjobbigt.
Svintungt.
Jättekämpigt.
Att då få höra att jag inte tycker att det är jobbigt med maten känns rätt hårt.

En annan ur personalen sa häromdagen att jag tycker att det är ”a piece of cake” att dricka näringsdryck.
Det är allt annat än enkelt.

Jag krigar mot djävulen och jag skulle verkligen, verkligen behöva mer stöd från personalen.
Jag har en jättefin medpatient som stöttar mig och det är verkligen guld värt ❤️
Men både hon och jag behöver mer stöd från personalen, men det är som att de nästan glömmer bort det eftersom vi är två som äter tillsammans.
Men vi krigar båda mot ätstörningsdjävulen och vi behöver båda stöd.

Det är frustrerande.
Jag vill inte, jag orkar inte kriga mot den själv mer.
Jag orkar bara inte.

Leva.
Att andas in.

Att andas ut.

Jag vill inte.
Jag orkar inte.

Ätstörningen är sinnessjukt stark.
Mörkret likaså.
Jag har kämpat så länge nu.
Jag är trött.
Jag vill inte slåss längre.
Jag orkar inte kriga.

Jag tror jag ska sluta blogga.
Jag tror inte att det är positivt att jag delar med mig av allt det mörka.
Jag vet att ni är många som tror på mig och vill mig väl, men jag är inte en av dom.
Jag vill mig illa.
Jag vill inte fortsätta.

Jag vill inte se fettot i spegeln mer.
Jag vill inte känna min kropp en gång till.
Jag vill inte vakna till en ny helvetisk dag som jag på något sätt måste ta mig igenom.
Jag orkar inte.

Och alla som säger emot mitt huvud, säger emot det jag ser.
Jag förstår att vi ser olika saker, men min sanning är just min och det är jag som måste leva med den.
Ingen kan hjälpa mig.
Hjälp dom det går att hjälpa.
Överge det sjunkande skeppet medan ni kan.