Den har pågått länge nu, depressionen.
Längre än jag kan minnas.
Jag hade hoppats att den skulle ge med sig, men den klamrar sig envist fast.
Ångesten är närvarande konstant och det är otroligt jobbigt.
Att ständigt ha en förhöjd puls på grund av att jag mår så pass dåligt, det känns inte bra.
Hjärtat slår hårt, andningen är kort och ytlig.
Jag går runt med halvpanik hela tiden.
Varje dag är en kamp för att överleva.
Jag vill inte bli inlagd igen, jag vill verkligen inte det.
Inte för att det är alldeles hemskt därinne, mer för att det inte blir bättre där.
Jag kommer inte bli frisk därinne.
Visst, jag kanske behöver mer ECT, men jag hoppas att jag i så fall kan få det om dagpatient.
Nu har jag planerat mina dagar mer.
Skrivit in mer saker som jag kan göra varje dag, allt för att få tiden att gå.
Idag har jag faktiskt lyckats träna för första gången sen innan inläggningen.
Det var tungt, kämpigt och inte så jätteroligt, men det känns väldigt bra att ha gjort det.
Jag hittade ett pass med Kettlebells som jag provade och det är ett pass som jag nog kommer köra flera gånger.
Det finns också lite funderingar på att kanske prova att träna på Friskis och Svettis en vecka någongång framöver för att få lite mer träningsglädje, men jag har inte bestämt mig än. Det får nog bli lite längre fram.
Förhoppningsvis släpper depressionen greppet om mig snart så jag får lite lust att göra något igen.
På onsdag är det dags för ECT igen och jag längtar faktiskt.
Känner att jag behöver få behandling för att komma ur mörkret lite mer.
Nästa vecka är det dags för återbesök hos ECT-läkaren också för att utvärdera behandlingen och diskutera hur vi ska göra framöver. Jag hoppas att hon är lika bra som vanligt och ser vad jag kan behöva.
Nu ska jag försöka dricka lite kaffe innan jag tar en promenad till tåget för att åka in till mammas jobb.
Ännu ett sätt att få eftermiddagen att gå.
Sen gillar jag att gå promenader och då blir det perfekt att gå till tåget!
Dessutom kan vi passa på att åka och handla lite inför veckan :)
Ha en fin dag!
