Tisdag 17 maj
Jag försöker förstå.
Jag försöker smälta läkarsamtalet jag hade i förmiddags.
Jag försöker komma underfund med vad som sades och vad som menades.
Men jag ligger här i sängen och känner mig så vilsen.
Jag borde ha kommit längre.
Jag har varit här i mer än ett år och varenda vecka får jag dåligt samvete när jag har läkarsamtal. Jag får dåligt samvete för att jag inte har klarat av att bli tillräckligt bra för att bli utskriven.
Jag känner pressen, stressen, missnöjet.
Det kanske inte är menat så, men det är så det känns inuti mig.
Ansvar jag inte riktigt är redo för att ta läggs på mina redan så nedtyngda axlar.
Jag måste bara klara det.
Jag måste lappa ihop mig och ta mig ut härifrån.
Jag upplever inte att läkaren förstår mig.
Jag ber om hjälp att stoppa mitt rörelsetvång.
Jag ber om hjälp att ta beslut om att låta min dörr vara öppen så att det är enklare att avbryta tvångsmotionen. Som svar får jag bara höra att patienter med ätstörningar behandlas på olika sätt. Det är inte så att jag vill ha min dörr öppen, jag vill bara ha hjälp att ta mig ur tvånget. Att bryta.
Sen får jag även höra att det är bra att jag går ut på promenader med t ex mamma. Det gör inget om det kostar lite kalorier.
I mitt huvud blir det detsamma som att det är fritt fram för mig att gå hur mycket jag vill nu, det spelar ändå inte någon roll.
Jag gick en del på innergården nu ikväll eftersom min uppfattning är att jag numera får det. En skötare som var med på läkarsamtalet kom ut och ifrågasatte min promenad. Jag sa att läkaren inte sa att jag inte fick gå. Skötaren sa att hon tolkade det på ett annat sätt men att det är ju mitt val och mitt ansvar om jag vill fortsätta gå. Sen vände hon sig om och smällde igen dörren efter sig.
Det finns ingen vettig personal att prata med.
Jag behöver hjälp, men här får jag inte den hjälp jag behöver.
Jag vet inte heller hur jag ska få den hjälpen.
Jag känner bara att läkarens stress och press läggs på mina axlar och jag är för svag för att orka bära allt det själv. Jag orkar helt enkelt inte.
Jag ska ta mig härifrån.
Jag får göra som jag gjort vid alla andra inläggningar.
Jag får göra det själv.
Jag får plocka ihop skärvorna av mig som ligger överallt, samla ihop dom i en hög och försöka limma ihop dom så gott jag kan.
Kanske håller det, kanske inte, det lär märkas.

Kommentarer