Att vara utbränd

Natten har återigen varit lång.
Du har jagats av stressfyllda mardrömmar.
Hjärtat slår hårt och snabbt.
Hur många timmars sömn kan det ha blivit?
Eller blev det ens en timme?
Kanske ska du räkna minuter istället?

Du slår upp ögonen.
Tittar upp i taket.
Försöker komma på varför du fortfarande lever.
Försöker komma på hur du ska få benen att bära dig till toaletten.

Efter ett tag kommer benen över sängkanten och du släpar dig ut till toan.
Huvudvärken är stark och det är ett åskoväder innanför pannbenet på dig.
Kan det vara migrän?
Eller kanske är det sömnbristen?
Eller all stress du känner?

Du börjar fundera över frukost.
Är det värt att äta den?
Orkar du sätta på kaffet?
Orkar du ens gå ut i köket?

Någonting får dig ändå att fixa iordning något att äta.
Och kaffet drar ju en hel del.
Under frukosten kommer stressen igen.
Hur ska du orka ta dig igenom dagen?
Hur ska du orka göra någonting överhuvudtaget?

Energin finns inte.
Lusten finns inte.
Viljan finns inte.

Det finns egentligen ingenting.
Bara ett vakuum.
En grå, obestämbar massa.

Det finns såklart måsten även i ditt liv som utbränd.
Det är bara det att orken att ta itu med allt som måste göras inte finns.
Du har levt på dina reserver alldeles för länge och dina energidepåer är slut.
Under lång tid har du bara tagit ut energi, aldrig fyllt på.
Nu står du här, barskrapad, utan energi och utan möjlighet att fylla på snabbt.

Varje dag är likadan.
Varje natt liknar den förra.
Du funderar över om det någonsin kommer vända.
Du funderar över om energin någonsin kommer komma tillbaka.

Du tvingar dig igenom dagarna.
Du plågar dig igenom nätterna.
Du börjar förstå att du måste ge dig själv vila.
Det där som är så sjukt svårt att ge dig själv, när hela din kropp är i upprorstillstånd av all stress.
Men kanske är det vägen du måste gå.
Kanske är det så att du måste våga släppa taget.
Kanske måste du bryta ihop för att komma igen?

Du börjar plocka bort de stressorer du kan.
Du börjar samla ihop alla dina trasiga bitar för att försöka limma ihop dig igen.
Du är kantstött och lite sprucken, men någon dag kanske du vågar börja hoppas på ett liv igen.

Gillar

Kommentarer

resantillsammans