Ätstörningens olika ansikten

Helenas resa, Ätstörningen, Min kropp

Ätstörningar kan se så himla olika ut.
Jag har säkert skrivit om det här miljoner gånger förut, men jag tror inte att det går att skriva för mycket om det.

Mitt första "ätstörningsminne" är från när jag var 8 år gammal (eller ung).
Jag var ett barn.

Jag minns att jag satt i skolmatsalen och kämpade med att få i mig maten på tallriken.
Jag minns att jag ville kasta det som fanns kvar.
Jag minns att jag blev stressad och inte ville ge mig själv maten.
Jag minns att mat-tanterna vägrade låta mig gå därifrån utan att ha ätit upp.
Jag minns att jag blev sittandes, ensam kvar.

Jag minns den där gången på mellanstadiet då skolsköterskan uppmärksammade att jag gått ner lite i vikt sedan året innan.
Jag minns mitt svar om att jag inte längre åt så mycket godis.
Jag minns att hjärnan var konstant upptagen av tankar kring mat, vikt och olika kompensationsmetoder.

Jag var inte smal.
Jag var, som man kallade det, "lite rund".
Det har förföljt mig genom alla år.
Att jag alltid varit lite mullig.
Att andra alltid har kommenterat min kropp och dess storlek.

En ätstörning sitter inte i det antal kilon ens kropp väger.
Den sitter i huvudet.
Du kan vara gravt överviktig, men ändå vara gravt undernärd.
Du kan försätta din kropp i svält, utan att ha ett livsfarligt låg BMI.

Jag gick i samtal hos en person när jag var i 14-årsåldern.
Jag kräktes upp maten ofta.
Jag tränade ett par gånger varje dag.
Men.
Jag höll min vikt någorlunda jämn.
Ingen i min omgivning fick ana vilket krig jag levde i.

Min samtalskontakt ville skicka mig vidare till ätstörningsenheten.
Jag vägrade.
Dels för att det var så otroligt viktigt för mig att ingen fick veta.
Men, och det här är den viktigaste anledningen, jag var helt övertygad om att jag var alldeles för tjock.

Jag kände mig misslyckad i min kropp.
Jag var inte underviktig.
Jag var rundare än andra.
Hur skulle jag då kunna lida av en ätstörning?

Jag tog inte emot någon hjälp då.
Det dröjde många år innan jag började berätta om mitt inre helvete.
Jag fick till slut diagnosen Anorexi.
Till slut.
Som om det är något livsviktigt.

Men faktum är att inom vården behandlas personer med ätstörningar olika utifrån deras fysiska vikt.
Väger du lite, ja, då får du också hjälp på ett annat sätt.
För det var vad även jag fick höra av de "professionella" på ätstörningsenheten.
Att jag inte var lika sjuk som hen.
Att jag inte var i lika dåligt skick som hen.
Att det inte var så noga om jag åt upp all mat eller drack upp hela näringsdrycken.

Vi delades in i olika fack på den dagvård jag gick på.
Vi hade de som ansågs så sjuka att de absolut inte fick gå och därför var tvungna att åka taxi dit.
Sedan hade vi de som inte var så sjuka och därför kunde ta bussen.

Nu låter det som att jag bagatelliserar mina medpatienters sjukdom, det är inte meningen.
Det jag vill få fram är hur vården gör skillnad på människor med samma diagnos.
Jag förstår ju att vi alla har olika kroppar och att våra kroppar är olika sjuka.
Men bara för att en person inte är gravt underviktig, betyder inte det att personen ifråga har en kropp som inte är svältpåverkad.
Eller påverkad av andra ätstörda beteenden.

Min kropp fungerade inte som den skulle.
Den bröt ner sig själv.
Mina inre organ var inte särskilt glada.
Jag åt inte som jag skulle.
Jag tränade för mycket.
Jag kompenserade för allt jag stoppade i mig.
För mig var bussresan till dagvården ytterligare en möjlighet att röra på mig.
För mig blev bussresan ett sätt att förstöra min kropp ännu mer.

Nu sitter jag här, sex år senare.
Min kropp har återhämtat sig.
Jag väger mer igen.
Men.
Jag hatar det.
Jag hatar min kropp.
Jag är så ledsen över hur den reagerar på mat och träning.

Jag har alltid haft lätt för att gå upp i vikt.
Vet ni att jag skäms nu när jag skriver det?
Att gå upp i vikt lätt är väl typ allas mardröm?
Eller inte allas, men en hel del.
Min sköldkörtel fungerar inte som den ska, det gör inte heller de mediciner jag har för det.
Min kropp verkar vilja lägga på sig runt magen, rumpan och låren.
Även det är väl en hel dels mardröm.

Hur mycket jag än tränar, får jag inte de resultat jag vill ha.
Det är inte livsnödvändigt för mig att bli smal, men jag vill få resultat av min träning.
Jag har väl egentligen aldrig gett min kropp optimala förutsättningar för att klara av träningen på ett bra sätt.

Det är därför jag ska genomföra min pt-utmaning.
Jag vill se om jag, med rätt kost och med rätt träning, kan uppnå de mål jag har.
Jag vill se om även jag kan träna mig till en fastare kropp.
Jag vill se om jag kan hitta ett förhållningssätt till min kropp som är lite mer kärleksfullt.
Jag vill se om jag kan lära mig att acceptera mig själv och min kropp.

Jag vill se om jag klarar av att äta annorlunda än mitt ätstörda mönster.
Ändra om i måltiderna.
Ändra om i råvarorna.
Ändra om i mina träningsvanor.
Utmana mig själv till en livsstilsförändring.

Jag vill hitta Helena.
Den där Helena som jag så länge har letat efter.
En person med ett trasslig förflutet och ett sårat inre.
En person med en historia, men även med en framtid.
Det är vad min utmaning handlar om.

Gillar

Kommentarer

Kjell
,
Älskar Dig ❤❤❤
sadine
sadine,
Vilket bra och viktigt inlägg! Man kan tycka att ätstörningsvården prioriterar dom med lägst vikt och övriga patienter får hänga på i det bakre ledet. Det handlar väl om brist på resurser och okunskap. Hoppas du hittar en bra balans i livet med hjälp av en pt och att du kan börja tycka om dig själv för precis den du är. Kram
nouw.com/sadine
lifebyhelena
lifebyhelena,
Tack snälla du! Vården är tyvärr väldigt fyrkantig emellanåt. De stirrar sig blinda på siffror istället för att se människan framför sig. För mig var det en ständig kamp att få den hjälp jag behövde, trots att siffrorna inte var lika alarmerade som andras. Vården skulle verkligen behöva mer resurser så den kunde klara av att ta hand om alla människor, inte enbart de som utåt sett är som sjukast. I en drömvärld kanske 😍 tack för din omtanke! Kram
nouw.com/lifebyhelena
carolinamikaela
carolinamikaela,
Fint och bra skrivet ❤ jag minns också mitt första minne av ätstörning, gick i åttan och hamnade in i en period där jag gick runt och njöt av att vara hungrig. Hade inga tankar på min kropp eller så, var smal och gillade det, det var bara det att jag älskade att va hungrig. Så sjukt. Styrka och kramar helena, du kommer hitta balansen, det är jag säker på 😘 ha inte alldeles för höga krav på dig själv bara
nouw.com/carolinamikaela
lifebyhelena
lifebyhelena,
Tack fina! Visst är det konstigt att man njöt av att gå runt och vara hungrig? Förstår inte varför egentligen. Idag mår jag jättedåligt av att vara hungrig. Får nästan panik. Jättemärkligt blir det. Tack för att du finns och hejar! Kramar ❤❤❤
nouw.com/lifebyhelena
S
,
Jag blir ledsen av att läsa din text. Då jag själv har lång problematik med äs. Vill du träna bort problemen? Vilka mål vill du uppnå? Blir ledsen, när din utmaning handlar om kost och träning. DU är den du ÄR. Varför känner du detta behov av att gå ned i vikt?
lifebyhelena
lifebyhelena,
Hej! Tack för dina ord! Syftet med min resa framåt är att hitta ett sätt för mig att förhålla mig till mig själv och min kropp. Jag älskar att träna och vill få de resultat jag kämpar för. Att träna är för mig en fristad, ett sätt att koppla av. Jag vill lära mig äta så pass mycket som min kropp behöver i förhållande till det jag tränar. Eftersom jag har brottats så länge med ÄS är mitt synsätt på mat och kropp rätt skevt, jag har svårt att äta det jag behöver i förhållande till hur mycket jag tränar. Jag vill även lära mig hur jag ska äta på rätt sätt, kan
nouw.com/lifebyhelena
lifebyhelena
lifebyhelena,
Jag vill kunna äta utan att plocka bort vissa livsmedel som enligt äs är "farliga". Det har begränsat mig så länge och därför vill jag förändra, utan äs, på ett sunt sätt. Jag vill inte träna bort problemen, men jag vill bli starkare, både i kroppen och knoppen. Därför har jag vänt mig till en professionell som inte enbart är dietist. Därför gör jag den här resan 😃 Tack för din omtanke! Kram ❤
nouw.com/lifebyhelena