Lifebyhelena

Ätstörningen ska dö.

Träning, Ätstörningen

Jag har känt det en tid nu.
Den här känslan av att jag KRÄKS på min ätstörning. Jag hatar alla fixerade tankar.
Jag vill inte ett liv där jag ständigt ska ligga på gränsen i energiintag.

Så vad gör man för att komma igång?
Hur gör man för att få in kolhydrater och fett på ett naturligt sätt när hjärnan skriker  (eller egentligen är det ätstörningen som skriker) att det är FARLIGT!

Jag bad om hjälp.
Ett par timmar satt jag och en vän och pratade om vad som är bra mat att äta när man tränar mycket. Vi pratade om vilka mängder som kroppen faktiskt behöver för att må bra.

Efter alla år med svält och kräkningar är kroppen  fortfarande i obalans.
Mina förråd är inte påfyllda i grunden och det märks så tydligt när jag tränar och kroppen bara tar slut.
Jag behöver ge min kropp så pass mycket energi för att kroppen ska kunna läka och återhämta sig efter alla helvetesår som jag slösat bort på att vara sjuk.

Nej. Jag känner inte att det är värt det längre. Jag vill träna och utvecklas inom det. Jag vill bli starkare och mer uthållig.

Jag vill INTE leva i ett enda vakuum.
Jag vill inte tvinga mig att träna ännu mer bara för att jag ätit. Jag vill träna för att JAG mår bra av det. Jag älskar det.

Jag känner mig grymt peppad just nu. Jag vill utvecklas. Jag vill komma så långt bort från ätstörningar som det bara är möjligt.
Jag vill inte gå runt med den ständiga ångesten över att jag ätit för mycket. Eller tränat för lite. Om jag gått upp i vikt. Eller gått ner.
Det spelar ingen roll om. Vikten är inte särskilt viktig. Den förstör bara ens dagar, och nätter.

Nu ska jag verkligen försöka  gå in all in.
Jag ska ge mig själv och min kropp tid.
En dag hoppas jag att jag stå upp och säga att jag känner mig fri!

Gillar