Ätstörningar, återigen.

Det är som en dragkamp. Ätstörningen drar i mig. Ena delen säger att jag inte ska äta. Andra delen kan inte låta bli att tänka på mat. Jag står långt bort. Kastas mellan ytterligheterna. Jag skäms över att jag äter. Jag vet att jag ändå måste fortsätta äta. Ena delen av mig vill sluta äta. Den andra delen vill att jag aldrig ska sluta äta. Var är normaliteten? Hur når jag dit?
Jag vet ju att det är såhär när kroppen har varit inställd på svält en längre tid. När den väl får i sig lite är det som att trycka på en knapp. Suget som smyger sig på tar till slut över och känslan är att jag bara äter och äter. Jag försöker resonera logiskt med mig själv. Räkna upp rent krasst vad jag ätit. Och nej. Det är inga mängder. Jag tror att det är inom det normala. Ändå drar det i mig att jag ätit för mycket. Att jag måste kompensera. I mitt uppjagade sinne ber jag att det ska rätta till sig när jag kommit hem och fått börja rida igen. Jag hatar ätstörningar. //Helena

Gillar

Kommentarer