Lifebyhelena

Acceptans

Träning, Depression, Ätstörningen

Jag är så less på mig själv.
Less på att alltid ha ångest.
Less på att alltid vilja dra mig undan.
Jag vet att jag själv måste bryta, men det är så svårt när hela kroppen och själen skriker att den inte vill.

Vad vill jag då? Egentligen?
Just nu vill jag inte.

En annan sak som jag funderat mycket över är hur jag påverkas av andras ord.
Nu tänker jag främst på skrivna ord, som i andra bloggar och forum.
Det är så sjukt peppande och inspirerande att läsa om andras vilja att förändra och förbättra. Och när man får läsa om andras framsteg så blir jag så inspirerad!
Slutsatsen är helt klart att jag behöver omge mig med inputs där jag dras framåt istället för bakåt.

Jag jobbar mycket med att försöka acceptera det liv som blivit mitt.
Det är hjälpsamt att läsa om hur andra har det och hur dom gör för att acceptera sina liv. Det är ju såklart så att många vill förändra sina liv och situationer, men ibland kan det också hjälpa mig framåt.
Jag vet att jag behöver acceptera mitt liv.
Jag vet att mitt liv inte kommer förändras särskilt mycket.
Det känns hårt och det är svårt att acceptera.
Och ofta åker masken på. Masken som visar att det är okej med mig, trots att det är precis tvärtom.
Den är på väldigt ofta just nu.
För jag orkar inte visa.
Skäms över mig själv och att jag har det såhär och fortfarande mår så dåligt.
Det borde blivit bättre.
Men jag lyckas inte.
Och jag får fortsätta med att jobba på acceptansen.
Trots att det är så svårt.

Och den här kroppsångesten. Den försvinner inte. Jag äter och tränar, men ångesten blir bara värre.
Jag hatar att vara ätstörd.
Jag vill inte vara det.
Ändå är jag det.
Men någonstans finns det ett litet hopp om att det en dag ska bli bättre och det är nog det hoppet jag hänger mig kvar i.

Gillar