Hej alla fina läsare!

Det var väldigt längesen jag skrev någonting nu. Andra gånger jag mått dåligt har bloggen och skrivandet varit en viktig ventil för mig, men den här gången har orken verkligen inte funnits. Sen är det ju inte direkt uppmuntrande att läsa mina tankar när det är som mörkast.

Iallafall. Nu skriver jag några rader som nån sorts uppdatering om läget. Jag är fortfarande inlagd, blev inlagd i oktober, och än så länge finns ingen utskrivningsplan. Jag är fortfarande väldigt svajig i mitt mående och stundtals är det rejält instabilt. Jag försöker verkligen kravla mig upp ur det helveteshål som jag varit i och jag har kommit en bit på väg, tack och lov. Jag är inte framme än, men jag är bra mycket närmre nu än jag har varit på länge. Jag kan le emellanåt, jag kan gråta ibland och vissa stunder kan jag tänka positivt.

Jag längtar hem. Hem till min katt. Hem till mina fantastiska föräldrar. Hem till mitt underbara hem. Även om det är en bra bit kvar innan jag når mitt mål att komma hem, så är det vad som får mig att trots allt fortsätta framåt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer. Har ni några frågor så ställ dom så svarar jag. Min hjärna blev totalt slut nu efter bara dessa få rader. Tack för att du läste ❤

//Helena